Skönhet

”Med dina blonda slingor ser du minst sju år yngre ut,” sa den kvinnliga frisören. Jag skrattade och över mina läppar kom något ohörbart mumlande. Nästa gång ska jag svara vad jag egentligen tänker, funderade jag för mig själv.

För vad är det som gör att vi vill se yngre ut? Att vi inte är nöjda med den ålder vi faktiskt är i. Är det den förlorade ungdomen som smärtar oss? Eller alla unga, vackra retuscherade bilder på kvinnor och män som möter oss med sina bländvita leenden från de glassiga magasinen och de påkostade annonserna?  Är det renheten i den oskuldsfulla ungdomen vi saknar och strävar efter att åter försöka uppnå?  Eller att våra kroppar var smidigare och att vår hud var utan rynkor och sammetslen? Ofta hör jag mig själv säga till andra att de ser yngre ut än vad de i själva verket är. Och jag förbannar mig själv varje gång.

Är vi så rädda för att åldras och sedan dö? Ser vi bara skönheten i de unga och vackra människorna och blundar för skönheten i den åldrande kvinnans eller mannens liv, där vi kan se livets spår i ansiktets fåror och den lite lösa huden som blivit ett nummer för stor för skelettet den hänger på?

En del av oss köper oss lite ungdom då vi beställer tid på kliniken för att fylla ut rynkor, lyfta brösten som ramlat ner efter att våra barn sugit i sig livets nektar från dem, skär i huden, lägger in implantat, bleker tänder och tar bort den så kallade generande hårväxten. För alla vill vi vara sammetslena och släta. Det kanske är lycka för en del av oss.

I årtusenden har människan smyckat sig på olika sätt i olika kulturer. För att det handlar om riter, traditioner och för att vi vill se vackra ut. Vi klär upp oss och vi klär ut oss. Men tänk om vi kunde se skönheten och det vackra i varje ålder? Att vi kunde lära oss att älska de spår som livet givit våra ansikten och kroppar.

En del säger att skönheten kommer inifrån.  Är det så? Eller är det kanske upp till betraktaren att avgöra? Skönheten speglar sig i livets spegel. Ögonen. Ögonen som kan röja din själs nakna sårbarhet.

Vad väljer jag att just idag tolka som skönhet? Är det de där rynkorna kring ögonen jag ser då jag möter min spegelbild eller lockarna i nacken på det lilla barnet? Är det kärleken till mina nära och kära som blir till skönhet i mina ögon idag eller kanske det azurblå havet med sina krusiga vågor? Vi väljer vad som är det vackra. Idag och imorgon. Och det finns inget som är rätt eller fel eller utesluter det ena eller andra. 

   

Annonser

Brevet till dig, min vän

Det här brevet är till dig, du som en gång var min allra bästa vän. Ett brev som jag skulle ha skrivit för länge sedan. Ibland behöver dock saker få ta tid. För att liksom mogna, som ett fylligt vin.

Det var jag som bröt kontakten. Och jag skäms över det. Att jag bara ”tog bort” dig ur mitt liv. Kalla mig konflikträdd eller till och med feg kanske. Jag var besviken över var vi hamnat och hur du uttryckte dig till mig. Nu i efterhand tror jag att vi hade kunnat löst det. Om jag hade kunnat uttrycka vad jag kände och hur ledsen jag var.  Men just då kunde jag inte det. Därför att jag var rädd för att du inte skulle förstå.

Jag har skrivit otaliga brev till dig, som jag skrynklat ihop till en liten boll och kastat över skrivbordet. Skrivbordet som står i ett av rummen i mitt smutsvita hus på ön i Medelhavet. Där cikadornas kakafoni ibland är så påtaglig och hög att du nästan får huvudvärk. Där hundarna skäller i grannskapet och tupparna gal på avstånd. Och du, min kära vän, fattas mig.

Flera år har passerat sedan vi sågs. Sedan vi pratat med varandra. Flera år. Och jag har tänkt på dig varje dag. Den färgsprakande och positiva person du är, ditt klingande skratt, du min vän så fylld av glädje och liv. Och en del av dig fylld med sorg. Varje dag, min kära, har du funnits med mig, varje dag.

Ibland väljer vi fel ord. Ord blir till negativa pilar som borrar sig in i ditt hjärta, kanske till och med in i din själ. Vi vräker ur oss ord hela tiden. I tal och i skrift. Mina ord till dig var slut. Vad skulle mina ord bestå av? Jag var tom.

En gång fick jag ett hjärta av dig med texten ”Gör som havet, våga”. Hjärtat sitter på en av de vita stenväggarna i huset, jag ser det varje dag och tänker att jag kanske är lite modig. Tänker att jag är rädd för allt, men trots rädslan inom mig beslutar jag att göra saker i alla fall. Det är kanske det som är mod? Modet att nu skriva till dig, trots mina rädslor.

Solen håller på att gå ned, snart färgar den himlen i alla palettens pastellfärger. Eller ikväll blir himlen kanske sådär riktigt röd, som kärlekens färg. Kärleken till en vän.

 

 

 

 

Längtan

…. som jag längtar efter att sakta få promenera arm i arm med dig min älskade.  På den plats som jag numera kallar mitt hem. Gata upp och gata ner, nyfiket hitta gränder som vi kanske aldrig tidigare upptäckt.  Ta in alla dofterna, lyssna till det högljudda språket, känna värmen som bildar små pärlor av svett på min hud, se svalorna som dansar fram ovan hustaken i jakt på föda, bli bländad av solen som speglar sig i dina ögon då du leende ser på mig. Som bara du ser mig, innanför mitt skal där min nakna själ sträcker ut en hand som du fångar i din. Likt en skör skatt håller du den, varsamt och ömt. 

När vi promenerat oss trötta och dagens ljus går över i skymning, då hittar vi en taverna vid havet där vi sätter oss ned. Vi väljer en plats där de blåmålade stolarna står direkt på stranden. Det är så nära strandkanten att vågorna nästan kittlar våra trötta fötter. Vi ser himlen färgas röd av solen som ljudlöst försvinner ner bortom horisonten. En orkester av cikador ackompanjeras av vågornas stilla kluckande. En naturorkester bara för oss. Vi sippar på vår kalla retsina och lyssnar till havets och cikadornas alla nyanser. Vi behöver inga ord. Vi behöver bara varandra.  

 

Kvinnan i fönstret

Julen är över och den gamla kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och tittar ut över det lilla torget i den lilla byn som ligger inbäddad i  bergen. Den gamla kvinnan har dragit fram sin pinnstol ända fram till fönstret då hennes ben och rygg inte tillåter henne att stå eller gå några längre stunder. Och katten, hennes enda följeslagare numera, sitter bredvid henne på fönsterbrädan.

De skådar ut över byns enda torg där invånarna tagit sig ut efter tre dagars julfirande. De skyndar fram och tillbaka över torget för att uträtta sina ärenden efter den långa julhelgen. De springer till kötthandlaren och till bagaren. En del stannar upp i kylan och tittar  på det vackra palmträdet som står mitt på torget och som fått julgransbelysning utefter sin stam. Kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och ser snöflingor sakta dala ned mot marken. Snöflingorna gnistrar likt diamanter då de virvlar runt i luften som i en dans, innan de landar mjukt på den våta marken och blir till ingenting.

Den gamla kvinnan lever på sina minnen och tänker på en jul för länge, länge sedan då hon och hennes man var  nygifta. Hon tänker på hur de dansade på samma torg en natt i månens sken tillsammans  med de gnistrande snöflingorna som lade sig i deras hår. Hon minns hur hennes man tog henne i sina armar och tryckte henne mot sitt bröst samtidigt som han viskade i hennes öra: Jag kommer aldrig att lämna dig min kära!

Nu har den gamla kvinnan varit änka och ensam i många, många år. Några barn välsignades de aldrig med. Åter en jul har passerat förbi i den gamla kvinnans liv. En jul då hon och hennes katt som vanligt sitter i fönstret och tittar ut över torget i den lilla, lilla bergsbyn. En gammal kvinna som ingen frågar efter längre. En gammal kvinna med alla hennes minnen,  ensam med sin katt.

Och året går mot sitt slut och kvinnan ber en stilla bön att hon ska få uppleva ett år till.  För trots sin ensamhet älskar hon livet. Hon gläds varje dag åt att få sitta i sitt fönster och titta på människorna i byn, titta på fåglarna och på byns herrelösa hundar och katter och alla barnen som leker och skrattar på torget. Barnens skratt som är så smittsamt att även den gamla kvinnan och till och med hennes katt börjar att skratta. Hon glädjer sig över solstrålarna som letar sig  in genom hennes fönster och värmer hennes skrynkliga hud. Hon glädjer sig åt regnet som strilar nerför hennes fönsterruta och får växtligheten att grönska.

Kvinnan tänker att hon är lyckligt lottad. Hon ser tillbaka på sitt liv och känner tacksamhet. Hon har upplevt flera krig, både andra världskriget då tyskarna brände och slaktade hela byar i Grekland samt det fruktansvärda inbördeskriget som tog alla hennes släktingars liv och hon själv var tvungen att fly, barfota och utan några ägodelar. ”Po po po”, säger hon för sig själv och tittar på katten. ”Nu tror jag bestämt att det är dags för en kopp kaffe och sluttänkt på de där hemska krigen!” Den gamla kvinnan reser sig sakta upp från stolen med krum rygg och går ut i köket där kaffedoften sprider sig, doften når hennes själ och virar sig som bomull därom. Hon är lycklig och tacksam. Och katten han verkar också lycklig då han spatserar ut i köket efter kvinnan med sin svans rakt upp.

 

 

Kärleken till en katt

Det var tisdagen den 21 november år 2017. Solen strålade från en klarblå himmel och värmde några novemberfrusna själar som kämpade på med sitt. Kämpade med sin äkta hälft som blivit gammal och skröplig och döv. Kämpade med sitt jobb som gav knappt 600€ per månad, mat på bordet men obetalda räkningar som lades på hög. Någon kämpade med sin tenta och någon annan kämpade för sitt liv på sjukhuset.

Siameskatten Freddy, han kämpade också för sitt liv. Och jag satt där framför brasan med honom. Han låg i sin korg inbäddad med fleecefiltar, då veterinären kvällen innan berättat att hans temperatur var alldeles för låg. Jag höll hans små kalla tassar i mina händer som vi brukade göra då han var frisk, tass i hand. Smekte hans vackra huvud och såg smärtan i hans blå ögon. Han andades snabbare och snabbare med munnen öppen. Och inget kunde jag göra mer än att finnas där bredvid honom för att ge honom kärlek och styrka att överleva det virus som satt sina klor i honom. Det virus som förändrade honom på mindre än en vecka.

Freddy, du förändrade våra liv då du kom hem till oss från hamnstaden Piraeus utanför Aten. Du var så liten och klen. Och halt. De sa att du hade ramlat ner från en stol och gjort illa ditt bakben, men att det skulle läka. Jag trodde aldrig du skulle överleva så liten och mager som du var. Du fick som kattunge sova i vårt sovrum så att jag kunde ha dig under uppsikt, du halta lilla kisse. Varje natt sov du på mitt huvud. Du trasslade in dina tassar i mitt hår, lade dig till rätta och spann högre än den värsta kattmotor jag någonsin hört. Efter några månader haltade du inte längre. Du lekte och for kors och tvärs både inomhus och utomhus. Du älskade alla och alla älskade dig.

När du var knappt ett år blev du pappa till tre ljuvliga siameskattungar. Ibland gick du till kattungarnas ”barnkammare” och lade dig där tillsammans med ungarnas mamma Sami och tvättade de små. Och ibland sov du där tillsammans med din lilla familj.

Du var Kungen i vårt hus. Du, Freddy bestämde över oss alla, katter som människor och hundar. Samtidigt som du kunde vara lite väl hård när du satte de andra katterna på plats var du också den som tog hand om oss alla på olika sätt.

Freddy älskade katt, du var högljudd och arrogant, humoristisk och omhändertagande, glad och lycklig tror jag. Men också full av hämnd om någon hade förnärmat dig eller gjort dig någon oförrätt. Den största egenskapen du hade var din känslighet och hur du kunde läsa av våra sinnesstämningar.

Din andhämtning blev snabbare och dina blå ögon var plötsligt vidöppna. Du jamade med ett läte jag aldrig hört tidigare och du ville ta dig ut från korgen och filtarna. Du drog ditt sista rosslande andetag i mina armar där jag halvlåg på golvet framför brasan med dig. Den soligaste dagen i november, då Jesus Kristus moder Maria firades här i staden,  Παναγία Μαρία. Och det har blivit tyst i vårt hus. Så oerhört tyst.

Freddy vi kommer aldrig att glömma dig och vi kommer alltid att älska dig!

R.I.P Freddy
10/2-2012 – 21/11-2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sagorna om girigheten

Det var en gång för inte alls så länge sedan en bonde som bodde lite utanför den stora staden Aten. Bonden, som vi kan kalla för Kostas, hade flera djur på sin gård. Kostas hade getter, får och massor av söta grisar. Djuren födde Kostas upp för att slakta och sedan sälja till kötthandlarna i den stora staden och kanske även till andra kötthandlare och hotell runtom i Grekland.

Det få visste om var att Kostas alla djur -fåren, grisarna med sina kultingar och getterna – inte hade någon vanlig hage att beta i. Alla Kostas djur levde på en soptipp. Maten de fick var det som de hittade bland soporna. Djuren visste inte om något annat så grisarna tillsammans med sina vänner fåren och getterna, bökade runt bland ruttet avfall och miljöfarliga gifter som de sedan tuggade i sig för att mätta sina magar. Och bonden Kostas han klappade händerna av förtjusning och tyckte att det var bra att han slapp utgifter för foder i kristider. Nu äntligen tjänade han pengar på sina djur. Kostas sov gott på nätterna och drömde ljuva drömmar om alla sina pengar. Han tänkte inte alls på alla de människor som köpte hans kött, lyckligt ovetande om alla de gifter de stoppade i sig då de åt fläskkotletterna, revbensspjällen och grytbitarna från Kostas djur.

Men en dag var det en av Kostas vänner, eller om det var en granne, som skvallrade för myndigheterna i den stora staden Aten så nu är Kostas bakom lås och bom. Vad som hände med djuren på soptippen? Det står skrivet i stjärnorna.

 

 

Det var en gång för länge sedan en doktor, i samma land som bonden Kostas, som tyckte att han tjänade för lite pengar. Vi kan kalla doktorn för Georgos. Staten ville inte betala ut mer i lön till Georgos så han funderade och funderade men kom inte på hur han skulle kunna tjäna mera pengar.

En solig eftermiddag kom en mycket sjuk man i sina bästa år till doktor Georgos. Det fanns inte så mycket att göra för mannen efter att Georgos ställt sin diagnos. Mannen led av en dödlig sjukdom. Mannen som var mycket rik gav Georgos ett kuvert, fakelaki, med en enorm summa pengar i och sa: ”Jag vill inte dö, gör allt du kan för att jag ska få leva!”

Senare samma kväll log Georgos för sig själv och hade kommit på hur han skulle göra för att tjäna mera pengar. Han somnade gott med sitt första ”fakelaki” under huvudkudden.

Det spred sig snabbt bland andra läkare om doktor Georgos och sättet att tjäna mera pengar. Kirurger som sa till patienter att de visst kunde utföra den där blindtarmsoperationen… men för att göra den kostade det 1.000 € extra.
Allmänläkare som ville ha 50 € för att skriva ett recept. Obstetriker som sa till de gravida kvinnorna att det var en risk för dem att föda normalt och att ett kejsarsnitt krävdes vilket kostade lite extra. Och så vidare i all oändlighet.

Kuverten med pengarna samlade läkarna i sina skrivbordslådor tills de blev så fulla att lådorna bågnade och inte gick att stänga. Vad de sedan gjorde med alla sina  pengar? Ja,  det står skrivet i stjärnorna.

 

Till er läsare: Historien om bonden och hans djur är från nyheterna på den grekiska TV-kanalen Skai. Vad bonden heter och hur det framkom till myndigheterna är en påhittad historia.
Historien om doktorn och hur uttrycket ”fakelaki” uppstod är påhittad. Dock vet vi att ”fakelaki”hos läkarna är allmänt förekommande och pågår ännu idag.

 

 

Platsen

Det finns en plats mitt i ingenstans, där fåglarna alltid sjunger sina vackraste sånger ackompanjerade av cikadornas ihärdiga filande och bäckens svaga porlande. Luften är klar och frisk att andas och vinden len och ljummen då den kittlande dansar fram över hennes hud.

Det finns en plats dit ingen ondska når, där kärlekens varma famn låter henne vara precis som hon är med alla sina sår och sin ofullkomlighet.

På platsen mitt i ingenstans står det lilla huset och väntar på henne. Alltid med sin dörr på glänt och en värmande brasa som brinner i det enda stora rummet. Närhelst hon har lust finns det där för henne. Varmt och välkomnande utan ifrågasättande.

Flickan dansar fram på de stenlagda gångarna kring huset som är kantade av blommor i alla dess färger. Nu på hösten har de gula och ljust bruna löven lagt sig som ett tunt täcke av guld över gångstigarna. Ovanför trädens täta bladverk kan hon skönja den ljusblå himlen där den fortfarande varma solens strålar letar sig ner och når hennes själ.

När flickan blivit trött av sitt dansande stiger hon in i huset och lägger sig på den stora mjuka djurfällen framför brasan. En vit katt dyker upp från ingenstans och kryper kurrande ihop sig till en liten boll bredvid flickan. Dörren står på glänt och fåglarnas sång vaggar de två till sömns.

Flickan drömmer ljuva drömmar om en plats där alla människor är goda och där ondskan aldrig funnits. En plats där träden ständigt blommar och sedan dignar av frukter såsom apelsiner, granatäpplen, mandlar och aprikoser. Där vattnet i bäcken är friskt och klart att dricka. En plats där hon kan vara sig själv utan att bli dömd av andra. En plats utan spel och utan härskartekniker. Inga krig och inget lidande. En hemlig plats bara för henne.

Flickan vaknar och katten sträcker mjukt ut sin kropp innan den sakta och tyst smidigt slinker ut genom den öppna dörren och försvinner ut i ingenstans. Gäspande stiger flickan upp från fällen och tar sig med lätta steg ut i trädgården utanför huset. Hon sträcker sina armar upp mot himlen och andas in den klara och något krispiga höstluften. Hon känner sig fylld av energi. Stark och orädd. Vinden rufsar om hennes hår likt en varsam smekning. På håll ser hon den vita katten som spatserar bort efter stigen med svansen rakt upp bland de virvlande gula löven. Och hon vet att hon snart kommer att komma tillbaka till huset i ingenstans. Hon stänger försiktigt till dörren och promenerar stärkt därifrån mot verklighetens kyla. Stark att möta fördömandet, hatet, illviljan och de föraktfulla.

PHOTO: Eleftheria Tzeirani