Flickan i huset

Brevlådan var vit och prydd med siffrorna 36 i svart. Huset som låg alldeles intill den enkelriktade gatan i staden var också vitt. Ett vitt litet nätt och vackert stenhus med mörkt blå fönsterluckor. På andra sidan gatan låg det privata sjukhuset. Sjukhuset där de sjuka med mycket pengar i sin plånbok kan få den bästa vården.

Jag tog upp min mobiltelefon och ringde upp dig som vi kommit överens om. Du svarade glatt och sa att du kommer ut och möter mig. Ytterdörren i det fina vita stenhuset förblev stängd. Jag stod otåligt trampande på trottoaren och väntade på dig i det lätta duggregnet som snart skulle övergå i ett mer ihållande regn, det var kyligt, rått och fuktigt i luften och jag frös i min varma vinterjacka från Sverige. Och då kom du, men inte från det vita stenhuset. Du kom barfota uppför en stentrappa som ledde upp till trottoaren bredvid det vita huset. Vi gick nerför stentrappan och in på en bakgård och sedan uppför en annan sned och vind stentrappa med höga trappsteg som ledde upp till ett litet hus som mer liknade ett förråd. Ytterdörren stod öppen och ledde rakt in i ett pyttelitet kök där ett fyrkantigt litet bord med två stolar stod placerade mitt på golvet. Runtom väggarna fanns hyllor av trä,överbelamrade med diverse kökssaker såsom porslin, glas, burkar, torrvaror med mera. Du visade mig in i ett ännu mindre rum innanför köket. Där inne var det varmt och skönt då en brasa brann för fullt i en kamin som stod placerad i ena hörnet. I taket hängde en glödlampa. På väggarna hade du tejpat upp olika vackra mandala bilder främst i blågröna varianter. Längs ena väggen fanns en hård bänk med en filt över där vi satte oss. Golvet bestod av en gång vackra gamla mönstrade klinkerplattor som nu var spruckna både här och där. Väggarna var vitputsade och i takets vrår såg jag det svarta möglet som var på god väg att breda ut sig över hela taket och sprida sig ner över väggarna likt girlanger.

Genom den öppna skjutdörren ut till köket såg jag att det saknades mattor på de kyliga och dragiga golven samt att huset ej hade några fönster. Du berättade att du bodde där tillsammans med din pojkvän och att ni hade tre små hundar, varav den ena var en liten, liten valp som du hade hittat på gatan och tagit hand om. Jag kunde höra den lilla valpen gnälla bakom en vägg i det lilla, lilla rummet där vi satt. Om det var en balkong eller ytterligare ett rum bakom väggen vet jag inte, jag såg ingen dörr.

Vi pratade och värmde oss framför kaminen. Dina ögon glittrade men jag såg även något annat i dina ögon. Något som du inte släppte fram. Du unga grekiska kvinna, jag ville så gärna fråga dig om ditt liv, din uppväxt, dina drömmar om framtiden. Men jag kom liksom av mig.

När jag kom hem till mitt hus uppe på höjden efter besöket hos dig kände jag både sorg och tacksamhet. Tacksamhet över att du hade förtroendet att bjuda hem mig till ditt enkla lilla, lilla hus. Tacksamhet över allt det jag har och sorg över hur många människor lever och bor. Inte bara här i Grekland utan i hela Europa. Jag skäms över hur jag kan gnälla och beklaga mig över hur fuktigt och kallt vi har i vårt stora fina hus på vintern, att vi inte har råd att köpa eldningsolja för att värma upp alla rum i vårt hus och att vi väljer att inte handla vissa matvaror på supermarketen eftersom prislappen är för dyr. Jag tänker också att vem som helst kan hamna i fattigdom beroende på vad som sker i livet. Det kan vara allt från sjukdom, skilsmässa, politiska beslut som kan leda till en ekonomisk kris och säkert flera anledningar än de jag räknat upp.

Så idag bugar jag mig djupt inför livet och tackar för allt det jag har.

Annonser

Nyårsbrev från ön

Många av er har städat bort julen. Men hos oss finns den kvar ett tag till, dofterna av hyacinterna som står så ståtliga i sina vita små lerkrukor från Sverige på köksbänken, adventsstakarna som lyser upp fönstren i vardagsrummet. Utanför piskar regnet mot fönsterrutorna och det vilda gråblå havet vräker in sina enorma vågor mot land. Katterna vilar tryggt i sin korg framför den öppna spisen med sin sprakande brasa. Och julgranen står stolt och grann och glittrande och ser på.

I soffan sitter vi, du och jag, nu ett gift par, håller varandra i handen och ler. Vi vet att ljuset övervinner mörkret, alltid, då vi ser ut genom fönstret där de mörka molnen trängs med varandra på himlavalvet. Strimmorna av ljus finns också där. Likt det glittriga ljuset från vår julgran som speglar sig i våra ögon.

Jag tackar 2018 för det som varit och önskar att 2019 blir så fullt av ljus att ljuset blir till miljontals små glittriga diamanter, fyllda med allt det du kan önska dig av glädje, hälsa och kärlek.

Det var inte du

Fars Dag idag den 11 november. Jag läser inlägg på Facebook och Instagram om mina vänner och bekanta som firar sina fäder och papporna till deras egna barn. Alla säger att just deras pappa är bäst. Tänk att det finns så många lyckligt lottade barn därute, små som stora, barn till pappor som är närvarande, som finns vid sina söners och döttrars sida genom livets snåriga stigar. Det gör mig glad.

Var fanns du pappa, när jag som bäst behövde dig? När jag var liten och sjuk var det inte du som strök bort håret från min febersvettiga panna, det var inte du som läste högt för mig ur min favoritbok tills jag somnade. Var fanns du?

Det var inte du som sprang bakom och höll i pakethållaren på cykeln när jag lärde mig cykla och sedan släppte taget och jublade högt när jag cyklade själv, utan stöd. Det var inte du som läste läxorna med mig och kämpade när jag hade svårt för matematiken. Var var du pappa när jag hamnade snett i tonåren och som mest behövde dig? Det var inte du pappa som tog mig under armen och ledde mig fram till altaret då jag skulle gifta mig. Genom mitt vuxna livs berg och dalbana, var fanns du?

Första gången jag träffade dig var jag en vilsen fjortonåring. Sedan kom du och gick genom hela mitt vuxna liv. Ibland hördes du inte av på perioder av tio år. Nu när du blivit en gammal man med krum rygg och värk i kroppen, och kanske även i själen, har du försökt att upprätthålla en kontakt med mig. Men jag har faktiskt ingen lust. Du är inte min pappa, för var fanns du?

Jag firar heller inte mina barns far, för mina barn blev aldrig födda. Men om jag nu skulle fira Fars Dag, så är det min morfar Ragnar och min mammas vän Frendy som jag vill fira. Ni fanns alltid där för mig i den värld av kvinnor som jag växte upp i. Du morfar Ragnar som kunde kamma mitt hår i evigheters evighet för att du visste att jag älskade det som barn. Du, morfar, som klättrade upp i äppelträdet för att hämta ner vår katt Gnidde som satt högt däruppe på en gren bland äppelblommen och jag som gråtande stod nedanför och trodde att Gnidde aldrig mer skulle komma ner.  Och Frendy, du som tog mig till stallet varje lördag från att jag var i femårsåldern. Som engagerade dig i hela min uppväxt , fastän du inte var min riktiga pappa, tills du så tragiskt dog.

Det finns så många barn därute som inte har någon pappa. Barn som växer upp i dysfunktionella familjer. Jag önskar så att de kunde få ha en pappa som den ni gratulerar idag på sociala medier. Eller en manlig förebild som jag var lyckligt lottad att ha två stycken att stoltsera med. För ibland behöver en pappa inte vara den där pappan med blodsliga band.

Idag bakar jag en tårta i min fantasi. En tårta till mina ofödda barns far,  en tårta med texten Vi älskar dig pappa! 

 

 

 

Hösten

Himlen är svagt blå och solen värmer skönt. Det är november och mörkret kommer tidigt. Höstmörkret som kan kännas både tungt och befriande. Tungt för att det tränger sig in i varje vrå av ditt hem. Ibland tränger mörkret även in i din kropp. Huvudet blir tungt, ögonen grusiga och det blir svårt att andas. Mörkret äter dig sakta inifrån och ut. Och du kippar efter andan och tänder några stearinljus. Stearinljusen är räddningen. De lyser svagt upp rummet och mörkret drar sig sakta tillbaka en aning och du kan andas igen. 

Vissa dagar välkomnar du mörkret. Du öppnar din famn och låter det omsluta dig. Du känner dig trygg. Ingen kan se dig och du vågar tillåta dig själv att vara precis så ful som du vill. Ingen hetsig vårsol som lyser upp ditt dammiga hem eller pockar på att du ska raka benen och hålla in magen så att du glömmer bort att andas. Du kan bara slappna av och låta allt vara precis som det är. I mörkret är vi alla lika. Lika små, lika rädda, lika ofullkomliga eller fullkomliga. Mörkret blir då som en gammal god vän som du varmt välkomnar. 

Jag välkomnar hösten här på ön. Även fast jag vet att jag snart kommer att frysa då höststormarna drar in med sitt piskande och ihållande regn. Stormen som varje år försöker ta sig in i huset genom otäta dörrar och fönster. Hur du känner dess kalla smekning mot kinden då den letat sig in genom fönstret och hittat dig sittande framför eldstaden. Du lägger på några till vedträn på brasan samtidigt som du huttrar lite innan du blir varm igen av den sprakande elden. 

Men trots detta känner du hur lugnet sakta sänker sig ned över ön. Du riktigt hör hur ön andas ut och hämtar kraft efter säsongens turistinvasion. Charterplanen landar inte längre, hotell, restauranger och butiker har stängt i de mest turisttäta områdena som nu mer påminner om en spökstad. 

Det rasslar till i de nedfallna löven från vinrankorna av den idag lätta vinden. Du vänder ditt ansikte mot solen och låter den värma dig. Du njuter av ljuset. För snart kommer mörkret, det är bara några timmar kvar så är det här igen. Då ska jag dansa det fulaste jag kan i skenet av stearinljusen och välkomna det kära mörkret. Och du kommer att vara där och viska i mitt öra att det var den vackraste dansen du har sett.      

 

En del av livet är också döden

Du kom i svarta träningskläder för att leda ditt pass på gymmet. Jag tänkte att du passade väldigt bra i svart tillsammans med ditt långa, svarta hår som du idag hade utsläppt. Det kanske var på grund av att du hade håret utsläppt, som du aldrig annars brukar ha, som jag såg hur blankt det var, som svart glänsande silke, ditt hår som ramade in ditt vackra, något bleka ansikte.

Passet startade och allt var som vanligt, samma musik som du alltid spelar, samma program som du alltid kör,  men din entusiasm var större än vanligt och din röst var hög och klar. Efter dryga 50 minuter önskade du oss alla ”καλή εβδομάδα” (en bra vecka) som man önskar varandra här i Grekland varje ny vecka. Jag höll på att packa ihop mina saker och var på väg att lägga tillbaka hantlarna i korgen som står i ena hörnet av gymsalen då jag uppmärksammade att du dröjde dig kvar, de flesta deltagarna hade redan lämnat salen, när du kommer fram till mig och säger med ynklig röst: ”Cindy, jag har ont här!” och så pekade du på din högra skuldra. Jag började säga att jag gärna vill hjälpa dig med massage, men du avbröt mig och tittade på mig med dina stora mörka markerade ögon som jag anade tårades samtidigt som du sa: ”Har du inte hört?” Nej, vadå svarade jag och kände mig dum. ”Min mamma dog förra söndagen.”

Allt blev plötsligt klart för mig, inställda pass förra veckan, de svarta träningskläderna, hennes otroliga närvaro i passet med en skärpa jag aldrig sett hos henne tidigare, en vilja som kallas liv. Men vad säger man till en ung kvinna som precis förlorat sin mor? Jag kramade om henne och strök min hand över hennes silkeslena hår. Inga tårar föll från hennes vackra ögon men desto fler ord strömmade ur hennes mun. Hennes läppar formade ord efter ord till mig på engelska. Vi har aldrig pratat med varandra på engelska tidigare. Jag trodde att hon inte förstod engelska, då vi alltid talat grekiska, jag lite knaggligt och hon med en ängels tålamod, överseende med mina grammatiska felsägningar. Det var som om hon ville att jag skulle förstå allt hon ville berätta för mig. Hon berättade hur hennes pappa ringt henne mitt i natten då han vaknat av att hans fru kommit så nära honom och låg på ett sånt konstigt vis i sängen. Hon rörde inte på sig. Mary sprang ner till sina föräldrar som bor en våning ner och ringde ambulansen. ”Cindy, när jag kom in i sovrummet och såg min mamma förstod jag att hon var död!”

Vi stod nära varandra och Mary berättade och berättade. Det var en flod av ord som strömmade ur henne, som aldrig ville ta slut. Helt plötsligt stod vi på trottoaren utanför gymmet. Hur hade vi kommit dit? Höstsolens strålar letade sig fram till oss och jag såg tårarna glittra i hennes ögonvrår. Vi kramades ännu en gång och Mary kysste min kind. På fredag ses vi igen. På gymmet. Livet går vidare och du sa till mig att du ville inte vara hemma,  du ville jobba. Vardag och rutiner. Det är en del av vårat liv och ack så viktiga, både i sorgens tid och i glädjens. Livet och döden, hand i hand vandrar vi på stigen genom livet.

Solens strålar försvann senare under dagen bakom de grå molnen som kom rullande in över havet. Nu har de grå tunga molnen sänkt sig ner över staden med sitt regn som en stor blöt yllefilt. Blixtarna avlöser varandra och åskan mullrar dovt. Det är himlens alla änglar som gråter då en mamma lämnat jordelivet. ”Vartannat andetag är förlorat och en glänta har slocknat”, skrev Tranströmer så vackert om då en mor dör. Jag tänker, det är blixtarna som nu lyser upp alla gläntorna på jorden efter de förlorade mödrarna.

Förklaring: I Grekland vars religion är grekisk ortodox bär man svarta kläder för att visa sin sorg då en närstående dött. Detta gör man allt ifrån någon vecka till flera år. Begravningen sker inom 24 timmar. 40 dagar efter dödsfallet har man en minneshögstund i kyrkan, liknande begravningen, samt ytterligare en ett halvår efter och även en minnsehögstund på årsdagen av dödsfallet.

 

 

 

Oväder

Blixtarna avlöste varandra varannan minut och lyste upp vårt sovrum med sitt skarpa bländvita sken. Åskan mullrade dovt bortom bergen och sedan kom den närmare och närmare. Mullrandet övergick i kraftiga smällar precis utanför vårt fönster. Det var natt och ett häftigt regn vräkte ned från den kolsvarta himlen.

Jag steg upp från min varma säng då ovädret gjorde mig sömnlös och orolig och drog en morgonrock runt min nakna kropp. Jag ställde mig vid balkongdörren för att titta ut över staden och blixtarna. Då såg jag henne, min granne i huset mittemot. Hon hade gått ut på sin balkong och stod lutad med sin ena axel i dörröppningen. Inne i hennes lägenhet var det mörkt. Hon lystes upp i mörkret av blixtarnas sken. Det var hon och jag, resten av världen sov djupt i sina sängar. En känsla av samförstånd och samhörighet infann sig, trots att jag inte känner henne och skulle heller aldrig förmodligen känna igen henne om jag mötte henne på gatan. Plötsligt var hon borta och hennes balkongdörr stängd.

Åskan fortsatte med sitt mullrande och blixtarna dansade fram över himlavalvet. Regnet var ännu kraftigare än tidigare och hängde som en ridå utanför fönstret. Jag visste att någonstans i vårt hus kommer regnet att tränga in.  Jag gick tillbaka och kröp ner i sängen bredvid min man som sov djupt, oberörd av ovädrets framfart. Min sömn var orolig ända tills en av våra katter försiktigt hoppade upp i sängen, rädd för oljudet från åskan, rullade han ihop sig tätt intill mitt bröst och jag kunde känna hans lilla hjärta picka. Han kröp under täcket för att gömma sig för blixtarna. Och jag somnade lugnt bredvid mina två käraste vänner i livet, min man och min katt. Skådespelet utanför mitt fönster fortsatte till långt in på dagen då molnen luckrades upp och solen återigen kom fram och torkade upp de blöta gatorna med sina värmande strålar.

Men turisterna hann beklaga sig över de timmar som regnet gjorde anspråk på deras solstolar. Vad skulle de nu hitta på, det fanns ju inga köpcenter där de bodde och inga butiker att handla i. Och ingen bar att dränka sina sorger i. Det var tråkigt och grått och fult.

Jag hoppas att solen värmer även dessa stackars oroliga turistsjälar nu när den kommit fram och trängt undan regnet. Snart är turistsäsongen över för denna gång. Och regnet och stormen kommer återigen att komma på besök hit till ön. Under mina sömnlösa nätter kan det hända att jag kommer att stå vid balkongdörren i mitt sovrum och om min granne står på sin balkong kommer jag att vinka till henne. Precis som när jag vinkar till alla flygplan jag ser från vårt hus med turister som lämnar ön. Skillnaden är att min granne kommer inte att lämna ön, hon står där med sitt långa svarta hår och sin lilla vita lurviga hund, som en forntida grekisk gudinna i blixtarnas sken.

 

 

 

 

Skönhet

”Med dina blonda slingor ser du minst sju år yngre ut,” sa den kvinnliga frisören. Jag skrattade och över mina läppar kom något ohörbart mumlande. Nästa gång ska jag svara vad jag egentligen tänker, funderade jag för mig själv.

För vad är det som gör att vi vill se yngre ut? Att vi inte är nöjda med den ålder vi faktiskt är i. Är det den förlorade ungdomen som smärtar oss? Eller alla unga, vackra retuscherade bilder på kvinnor och män som möter oss med sina bländvita leenden från de glassiga magasinen och de påkostade annonserna?  Är det renheten i den oskuldsfulla ungdomen vi saknar och strävar efter att åter försöka uppnå?  Eller att våra kroppar var smidigare och att vår hud var utan rynkor och sammetslen? Ofta hör jag mig själv säga till andra att de ser yngre ut än vad de i själva verket är. Och jag förbannar mig själv varje gång.

Är vi så rädda för att åldras och sedan dö? Ser vi bara skönheten i de unga och vackra människorna och blundar för skönheten i den åldrande kvinnans eller mannens liv, där vi kan se livets spår i ansiktets fåror och den lite lösa huden som blivit ett nummer för stor för skelettet den hänger på?

En del av oss köper oss lite ungdom då vi beställer tid på kliniken för att fylla ut rynkor, lyfta brösten som ramlat ner efter att våra barn sugit i sig livets nektar från dem, skär i huden, lägger in implantat, bleker tänder och tar bort den så kallade generande hårväxten. För alla vill vi vara sammetslena och släta. Det kanske är lycka för en del av oss.

I årtusenden har människan smyckat sig på olika sätt i olika kulturer. För att det handlar om riter, traditioner och för att vi vill se vackra ut. Vi klär upp oss och vi klär ut oss. Men tänk om vi kunde se skönheten och det vackra i varje ålder? Att vi kunde lära oss att älska de spår som livet givit våra ansikten och kroppar.

En del säger att skönheten kommer inifrån.  Är det så? Eller är det kanske upp till betraktaren att avgöra? Skönheten speglar sig i livets spegel. Ögonen. Ögonen som kan röja din själs nakna sårbarhet.

Vad väljer jag att just idag tolka som skönhet? Är det de där rynkorna kring ögonen jag ser då jag möter min spegelbild eller lockarna i nacken på det lilla barnet? Är det kärleken till mina nära och kära som blir till skönhet i mina ögon idag eller kanske det azurblå havet med sina krusiga vågor? Vi väljer vad som är det vackra. Idag och imorgon. Och det finns inget som är rätt eller fel eller utesluter det ena eller andra.