Kvinnan i fönstret

Julen är över och den gamla kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och tittar ut över det lilla torget i den lilla byn som ligger inbäddad i  bergen. Den gamla kvinnan har dragit fram sin pinnstol ända fram till fönstret då hennes ben och rygg inte tillåter henne att stå eller gå några längre stunder. Och katten, hennes enda följeslagare numera, sitter bredvid henne på fönsterbrädan.

De skådar ut över byns enda torg där invånarna tagit sig ut efter tre dagars julfirande. De skyndar fram och tillbaka över torget för att uträtta sina ärenden efter den långa julhelgen. De springer till kötthandlaren och till bagaren. En del stannar upp i kylan och tittar  på det vackra palmträdet som står mitt på torget och som fått julgransbelysning utefter sin stam. Kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och ser snöflingor sakta dala ned mot marken. Snöflingorna gnistrar likt diamanter då de virvlar runt i luften som i en dans, innan de landar mjukt på den våta marken och blir till ingenting.

Den gamla kvinnan lever på sina minnen och tänker på en jul för länge, länge sedan då hon och hennes man var  nygifta. Hon tänker på hur de dansade på samma torg en natt i månens sken tillsammans  med de gnistrande snöflingorna som lade sig i deras hår. Hon minns hur hennes man tog henne i sina armar och tryckte henne mot sitt bröst samtidigt som han viskade i hennes öra: Jag kommer aldrig att lämna dig min kära!

Nu har den gamla kvinnan varit änka och ensam i många, många år. Några barn välsignades de aldrig med. Åter en jul har passerat förbi i den gamla kvinnans liv. En jul då hon och hennes katt som vanligt sitter i fönstret och tittar ut över torget i den lilla, lilla bergsbyn. En gammal kvinna som ingen frågar efter längre. En gammal kvinna med alla hennes minnen,  ensam med sin katt.

Och året går mot sitt slut och kvinnan ber en stilla bön att hon ska få uppleva ett år till.  För trots sin ensamhet älskar hon livet. Hon gläds varje dag åt att få sitta i sitt fönster och titta på människorna i byn, titta på fåglarna och på byns herrelösa hundar och katter och alla barnen som leker och skrattar på torget. Barnens skratt som är så smittsamt att även den gamla kvinnan och till och med hennes katt börjar att skratta. Hon glädjer sig över solstrålarna som letar sig  in genom hennes fönster och värmer hennes skrynkliga hud. Hon glädjer sig åt regnet som strilar nerför hennes fönsterruta och får växtligheten att grönska.

Kvinnan tänker att hon är lyckligt lottad. Hon ser tillbaka på sitt liv och känner tacksamhet. Hon har upplevt flera krig, både andra världskriget då tyskarna brände och slaktade hela byar i Grekland samt det fruktansvärda inbördeskriget som tog alla hennes släktingars liv och hon själv var tvungen att fly, barfota och utan några ägodelar. ”Po po po”, säger hon för sig själv och tittar på katten. ”Nu tror jag bestämt att det är dags för en kopp kaffe och sluttänkt på de där hemska krigen!” Den gamla kvinnan reser sig sakta upp från stolen med krum rygg och går ut i köket där kaffedoften sprider sig, doften når hennes själ och virar sig som bomull därom. Hon är lycklig och tacksam. Och katten han verkar också lycklig då han spatserar ut i köket efter kvinnan med sin svans rakt upp.

 

 

Annonser

Kärleken till en katt

Det var tisdagen den 21 november år 2017. Solen strålade från en klarblå himmel och värmde några novemberfrusna själar som kämpade på med sitt. Kämpade med sin äkta hälft som blivit gammal och skröplig och döv. Kämpade med sitt jobb som gav knappt 600€ per månad, mat på bordet men obetalda räkningar som lades på hög. Någon kämpade med sin tenta och någon annan kämpade för sitt liv på sjukhuset.

Siameskatten Freddy, han kämpade också för sitt liv. Och jag satt där framför brasan med honom. Han låg i sin korg inbäddad med fleecefiltar, då veterinären kvällen innan berättat att hans temperatur var alldeles för låg. Jag höll hans små kalla tassar i mina händer som vi brukade göra då han var frisk, tass i hand. Smekte hans vackra huvud och såg smärtan i hans blå ögon. Han andades snabbare och snabbare med munnen öppen. Och inget kunde jag göra mer än att finnas där bredvid honom för att ge honom kärlek och styrka att överleva det virus som satt sina klor i honom. Det virus som förändrade honom på mindre än en vecka.

Freddy, du förändrade våra liv då du kom hem till oss från hamnstaden Piraeus utanför Aten. Du var så liten och klen. Och halt. De sa att du hade ramlat ner från en stol och gjort illa ditt bakben, men att det skulle läka. Jag trodde aldrig du skulle överleva så liten och mager som du var. Du fick som kattunge sova i vårt sovrum så att jag kunde ha dig under uppsikt, du halta lilla kisse. Varje natt sov du på mitt huvud. Du trasslade in dina tassar i mitt hår, lade dig till rätta och spann högre än den värsta kattmotor jag någonsin hört. Efter några månader haltade du inte längre. Du lekte och for kors och tvärs både inomhus och utomhus. Du älskade alla och alla älskade dig.

När du var knappt ett år blev du pappa till tre ljuvliga siameskattungar. Ibland gick du till kattungarnas ”barnkammare” och lade dig där tillsammans med ungarnas mamma Sami och tvättade de små. Och ibland sov du där tillsammans med din lilla familj.

Du var Kungen i vårt hus. Du, Freddy bestämde över oss alla, katter som människor och hundar. Samtidigt som du kunde vara lite väl hård när du satte de andra katterna på plats var du också den som tog hand om oss alla på olika sätt.

Freddy älskade katt, du var högljudd och arrogant, humoristisk och omhändertagande, glad och lycklig tror jag. Men också full av hämnd om någon hade förnärmat dig eller gjort dig någon oförrätt. Den största egenskapen du hade var din känslighet och hur du kunde läsa av våra sinnesstämningar.

Din andhämtning blev snabbare och dina blå ögon var plötsligt vidöppna. Du jamade med ett läte jag aldrig hört tidigare och du ville ta dig ut från korgen och filtarna. Du drog ditt sista rosslande andetag i mina armar där jag halvlåg på golvet framför brasan med dig. Den soligaste dagen i november, då Jesus Kristus moder Maria firades här i staden,  Παναγία Μαρία. Och det har blivit tyst i vårt hus. Så oerhört tyst.

Freddy vi kommer aldrig att glömma dig och vi kommer alltid att älska dig!

R.I.P Freddy
10/2-2012 – 21/11-2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sagorna om girigheten

Det var en gång för inte alls så länge sedan en bonde som bodde lite utanför den stora staden Aten. Bonden, som vi kan kalla för Kostas, hade flera djur på sin gård. Kostas hade getter, får och massor av söta grisar. Djuren födde Kostas upp för att slakta och sedan sälja till kötthandlarna i den stora staden och kanske även till andra kötthandlare och hotell runtom i Grekland.

Det få visste om var att Kostas alla djur -fåren, grisarna med sina kultingar och getterna – inte hade någon vanlig hage att beta i. Alla Kostas djur levde på en soptipp. Maten de fick var det som de hittade bland soporna. Djuren visste inte om något annat så grisarna tillsammans med sina vänner fåren och getterna, bökade runt bland ruttet avfall och miljöfarliga gifter som de sedan tuggade i sig för att mätta sina magar. Och bonden Kostas han klappade händerna av förtjusning och tyckte att det var bra att han slapp utgifter för foder i kristider. Nu äntligen tjänade han pengar på sina djur. Kostas sov gott på nätterna och drömde ljuva drömmar om alla sina pengar. Han tänkte inte alls på alla de människor som köpte hans kött, lyckligt ovetande om alla de gifter de stoppade i sig då de åt fläskkotletterna, revbensspjällen och grytbitarna från Kostas djur.

Men en dag var det en av Kostas vänner, eller om det var en granne, som skvallrade för myndigheterna i den stora staden Aten så nu är Kostas bakom lås och bom. Vad som hände med djuren på soptippen? Det står skrivet i stjärnorna.

 

 

Det var en gång för länge sedan en doktor, i samma land som bonden Kostas, som tyckte att han tjänade för lite pengar. Vi kan kalla doktorn för Georgos. Staten ville inte betala ut mer i lön till Georgos så han funderade och funderade men kom inte på hur han skulle kunna tjäna mera pengar.

En solig eftermiddag kom en mycket sjuk man i sina bästa år till doktor Georgos. Det fanns inte så mycket att göra för mannen efter att Georgos ställt sin diagnos. Mannen led av en dödlig sjukdom. Mannen som var mycket rik gav Georgos ett kuvert, fakelaki, med en enorm summa pengar i och sa: ”Jag vill inte dö, gör allt du kan för att jag ska få leva!”

Senare samma kväll log Georgos för sig själv och hade kommit på hur han skulle göra för att tjäna mera pengar. Han somnade gott med sitt första ”fakelaki” under huvudkudden.

Det spred sig snabbt bland andra läkare om doktor Georgos och sättet att tjäna mera pengar. Kirurger som sa till patienter att de visst kunde utföra den där blindtarmsoperationen… men för att göra den kostade det 1.000 € extra.
Allmänläkare som ville ha 50 € för att skriva ett recept. Obstetriker som sa till de gravida kvinnorna att det var en risk för dem att föda normalt och att ett kejsarsnitt krävdes vilket kostade lite extra. Och så vidare i all oändlighet.

Kuverten med pengarna samlade läkarna i sina skrivbordslådor tills de blev så fulla att lådorna bågnade och inte gick att stänga. Vad de sedan gjorde med alla sina  pengar? Ja,  det står skrivet i stjärnorna.

 

Till er läsare: Historien om bonden och hans djur är från nyheterna på den grekiska TV-kanalen Skai. Vad bonden heter och hur det framkom till myndigheterna är en påhittad historia.
Historien om doktorn och hur uttrycket ”fakelaki” uppstod är påhittad. Dock vet vi att ”fakelaki”hos läkarna är allmänt förekommande och pågår ännu idag.

 

 

Platsen

Det finns en plats mitt i ingenstans, där fåglarna alltid sjunger sina vackraste sånger ackompanjerade av cikadornas ihärdiga filande och bäckens svaga porlande. Luften är klar och frisk att andas och vinden len och ljummen då den kittlande dansar fram över hennes hud.

Det finns en plats dit ingen ondska når, där kärlekens varma famn låter henne vara precis som hon är med alla sina sår och sin ofullkomlighet.

På platsen mitt i ingenstans står det lilla huset och väntar på henne. Alltid med sin dörr på glänt och en värmande brasa som brinner i det enda stora rummet. Närhelst hon har lust finns det där för henne. Varmt och välkomnande utan ifrågasättande.

Flickan dansar fram på de stenlagda gångarna kring huset som är kantade av blommor i alla dess färger. Nu på hösten har de gula och ljust bruna löven lagt sig som ett tunt täcke av guld över gångstigarna. Ovanför trädens täta bladverk kan hon skönja den ljusblå himlen där den fortfarande varma solens strålar letar sig ner och når hennes själ.

När flickan blivit trött av sitt dansande stiger hon in i huset och lägger sig på den stora mjuka djurfällen framför brasan. En vit katt dyker upp från ingenstans och kryper kurrande ihop sig till en liten boll bredvid flickan. Dörren står på glänt och fåglarnas sång vaggar de två till sömns.

Flickan drömmer ljuva drömmar om en plats där alla människor är goda och där ondskan aldrig funnits. En plats där träden ständigt blommar och sedan dignar av frukter såsom apelsiner, granatäpplen, mandlar och aprikoser. Där vattnet i bäcken är friskt och klart att dricka. En plats där hon kan vara sig själv utan att bli dömd av andra. En plats utan spel och utan härskartekniker. Inga krig och inget lidande. En hemlig plats bara för henne.

Flickan vaknar och katten sträcker mjukt ut sin kropp innan den sakta och tyst smidigt slinker ut genom den öppna dörren och försvinner ut i ingenstans. Gäspande stiger flickan upp från fällen och tar sig med lätta steg ut i trädgården utanför huset. Hon sträcker sina armar upp mot himlen och andas in den klara och något krispiga höstluften. Hon känner sig fylld av energi. Stark och orädd. Vinden rufsar om hennes hår likt en varsam smekning. På håll ser hon den vita katten som spatserar bort efter stigen med svansen rakt upp bland de virvlande gula löven. Och hon vet att hon snart kommer att komma tillbaka till huset i ingenstans. Hon stänger försiktigt till dörren och promenerar stärkt därifrån mot verklighetens kyla. Stark att möta fördömandet, hatet, illviljan och de föraktfulla.

PHOTO: Eleftheria Tzeirani

 

 

Du, kvinna

Fem vita segel ser jag från min altan, de är så små, som små vita prickar på ett stort blått ark. Det skulle kunna vara en målning, kanske en akvarell av någon känd konstnär men det är optimistjollar på segelskola strax utanför hamnen i Gamla Stan.
Havet är skimrande blått och alldeles spegelblankt  i den tidiga förmiddagens solgula ljus.  Solstrålarna kämpar för att värma upp den klara något kylslagna höstluften.  Solstrålar som tappert försöker ta sig in genom de tunga gardinerna som hänger framför vardagsrummets fönster.

Oktober månad. Jag suckar av välbehag och kastar ett öga på vår gamla kattmor som lagt sig tillrätta i den skönaste fåtöljen och låter solstrålarna smeka hennes burriga päls. Jag tror minsann jag hörde även henne sucka av välbehag.

I allt det glittriga, skimrande blå tar jag in tystnaden och stänger ute ljuden av vrålande motorer från motorcyklar, hundar som skäller och någon granne som skriker på sina barn.

Vi behöver tystnaden för att kunna överleva i det sorl som hela tiden omger oss. Ord som uttalas till oss och omkring oss. Ord som blir till meningar eller bara korta påståenden. Ord som kan såra, ord som kan lyfta, ord som kan få oss att skratta eller gråta. Det fina med ord är att man också kan skriva ned dem. Och då kan de bli lika skimrande och glittrande och kanske blå, så att det till slut är ett helt hav av vackra ord.

Idag väljer jag skimrande tysta ord i ett spegelblankt blått hav. Goda, mjuka ord som blir till små presenter till mig själv eller till någon annan. Men idag ger jag dig orden av tystnad,  till dig – du kvinna i sorg, till dig – du kvinna som är starkare än du någonsin kunnat förstå, du kvinna – till dig!

Promenaden

Vi tog vår dagliga morgonpromenad, du och jag, min stora, kära, svarta hund. Luften var lätt att andas då temperaturen sjunkit med flera grader. Solens strålar letade sig ner genom trädens täta bladverk och värmde våra morgontrötta kroppar.

Vi promenerade på trottoaren efter den hårt trafikerade vägen som leder ner till staden. Det är en väg som slingrar sig likt en serpentin uppför Akrotiriou. Morgontrafiken flöt på i en jämn rytm och du ville som vanligt lyfta på benet vid varje buske och varje träd.

Plötsligt drog du i kopplet och ville nosa på något svart föremål i metall som låg en bit bort från vägen. Du reste ragg och blev osäker. Lite längre bort låg en krossad backspegel och gula delar från en motorcykel eller moped. Du drar ännu mer i kopplet och vill nosa på något som jag till en början tror är olja som läckt ut från motorcykeln där mitt framför oss på trottoaren. Men det är inte olja. Det är en stor pöl med torkat blod. Blodet från en människa som styrde sin färd ner mot staden på den slingrande vägen. En människas sista andetag kanske drogs där under pinjeträden som kantar vägen. En människa med drömmar och en familj. Bredvid trottoarkanten, precis nedanför den intorkade blodpölen har räddningspersonalen slängt en vit plasthandske.

Du, min kära, stora, starka hund som älskar livet vill gärna sniffa länge där i och kring blodet. Samtidigt som du reser din ragg och känner dig osäker. Jag klappar om dig och talar om för dig att vi ska gå vidare på vår morgonpromenad. Och du nöjer dig med det, glatt viftande på svansen vill du ivrigt fortsätta vår promenad och jag påminns ännu en gång om hur skört livet är.

Reflektioner

Jag hade kommit tillbaka till Sverige efter att ha bott i Grekland i några år. Kommit tillbaka mot min vilja. Hur mycket vi än ville insåg vi att den ekonomiska krisen skulle äta upp oss med hull och hår, vi såg helt enkelt ingen annan utväg. Och då hade vi åtminstone en utväg, ett alternativ eller kalla det vad du vill, som många andra i Grekland inte hade. Att komma tillbaka till mitt gamla hemland för att jobba och spara pengar. Det kändes på något konstigt vis bra, trots att mitt hjärta grät.

Bland de första dagarna träffade jag dig. På byns kända konditori, samlingsplatsen, byns hjärta. Du pensionerade kvinna som jag alltid sett upp till trots att jag egentligen aldrig lärde känna dig. Men i ditt jobb var du professionell och du var en kollega med erfarenhet. Jag blev glad att se dig. Vi växlade några ord där i kön, ungefär som i den gamla låten ”Vad gör du nu för tiden”. När jag berättade för dig att jag bodde utomlands svarade du mig med orden ”Men vad du håller på”.

Vad du håller på… Vad betyder det egentligen? Vadå håller på? Vad menade du? Jag blev så förvånad över ditt svar att jag inte visste vad jag skulle säga så jag gjorde som jag blivit uppfostrad, log och fortsatte att vara trevlig. Du köpte två bakelser som du tog med dig. Det var ju helg. Och du skulle säkert brygga extra gott kaffe i perkulatorn och sedan bjuda din man på kaffe och bakelse i hemmets lugna och trygga vrå.

Två veckor senare befinner jag mig på samma konditori tillsammans med en väninna från huvudstaden. Vi sitter och njuter av vårt kaffe och goda hembakta bröd. Det är lördag och mycket gäster. Då kommer ni in och sätter er vid bordet bredvid oss. Ni är gamla vänner, eller jag kanske ska säga bekanta numera,  och vi har inte haft speciellt mycket kontakt då ni valde att fortsätta umgås med min före detta man efter vår skilsmässa. Det säger jag inget om, var och en gör sina egna val här i livet. Din man kommer fram och kramar om mig, det känns varmt och äkta. Han blir glad att se mig. Och det var ömsesidigt  Du kommer några steg efter tillsammans med en åldrad släkting som du ger all uppmärksamhet så att du ska slippa ta kontakt med mig. Men din nyfikenhet tar över. Du vare sig ser mig i ögonen eller sträcker fram handen för att hälsa. Faktiskt, du säger inte ens hej fastän det gått ganska många år sedan vi sågs sist. Det enda du säger med en bitsk ton, samtidigt som du fortsätter att koncentrera dig på din åldrade släkting är: ”Vad gör du  här?”

Jag kanske är obehaglig och skrämmande för att jag går min egen väg som inte är en upptrampad stig, kanske är jag hotfull då jag står på egna ben, för att jag inte finner mig i ett liv som är format efter normer och värderingar om hur man ska leva eller inte leva. Jag vet inte. Och var och en får tycka och tänka hur den vill. Men ibland träffar de små orden som spjutspetsar i hjärtat. Numera blir jag inte lika ledsen längre, ibland blir jag arg men för det mesta bara besviken på hur vi människor beter oss. Det finns många kommentarer jag har fått, många gliringar som kanske skulle uppfattas som roliga skämt över att jag var tillbaka i Sverige och om mitt nya hemlands ekonomiska kris. Människor som har trott sig veta allt om krisen i mitt nya hemland,människor som helt plötsligt är väldigt insatta i politik eller frågat mig om hur krisen kunnat uppstå. Människor som undrar varför vi inte kan grilla en katt som det finns så många av om det inte finns pengar till mat. Många av dessa människor har aldrig satt sin fot i Grekland. Och en del av dem har på sin höjd varit där i en eller två veckor på en all inclusive semester och har heller aldrig satt sig in i landets kultur, historia eller politik. Och en del kanske bara är nyfikna på landet och tror att jag kan svara på alla deras frågor om krisens uppkomst. Ett fåtal har visat ett genuint intresse av mitt nya hemland och satt sig in i både landets historia och politik, det är imponerande.

Efter min fjärde sommar i Sverige, märker jag dock att frågorna har stannat av. Och det är faktiskt ganska skönt. För helt ärligt, jag orkar inte svara på alla era frågor längre. Jag har valt att flytta till ett land för att leva ett liv i kärlek tillsammans med en man som betyder väldigt mycket för mig. Om morgondagen vet jag inte så mycket. Det jag vet är att vad som helst kan hända oavsett var i världen man bor och att det är viktigt att försöka leva sitt liv i sin egen sanning och inte för någon annans. Imorgon kan det vara försent. Jag har fått lära mig att se det lilla i det stora, för annars hade jag aldrig orkat ta mig igenom vardagen då pengar till mat och räkningar inte funnits. Jag har fått lära mig att man kan leva gott på böngrytor, spaghetti och tomatsås. Jag har gråtit och skrikit och varit rädd för framtiden. Men min tro på det goda och min kärlek har hjälpt mig över de svåra hinder som placerats i min väg. Det har inte varit lätt men det blir heller inte svårare än man själv gör det.

Olyckskorparna har suttit runt om i träden och sjungit sin sång. Men vem orkar lyssna på deras entoniga rädda kraxande i evighet? Jag lyssnar hellre till hjärtats sång och vårfåglarnas kvitter om en ljusare framtid. Till havets brus och vindarnas melodi som flyger fram genom bergens raviner. Trygghet skapar vi inte  genom att ha ett fast arbete och en pensionsförsäkring. Tryggheten formar du själv från ditt inre. Och vad som är trygghet för dig kanske inte  är trygghet för någon annan.

Många av er har visat mig genom era handlingar  hur mycket ni älskar mig och bryr er om mig. Ni har ställt upp och funnits där, en del av er fastän vi inte setts på flera år. Det mina vänner är sann vänskap! Ni betyder mycket för mig även om vi inte hörs av regelbundet. Jag vill tacka er utan att nämna några namn, ni vet vilka ni är, för att ni trott och tror på mig, för att ni finns där med en hjälpande hand och några uppmuntrande ord.  Jag älskar er!

Nu är jag hemma på min ö i Medelhavet igen. Hemma vid olivlundarna, katterna, värmen ,havet, bergen och framförallt hemma hos min stora kärlek och mitt hus. Det liv jag har valt har inte alltid varit lätt och jag vet att det fortfarande kommer att dyka upp svårigheter på min stig, men ni mina vänner hjälper till att bära mig fram på den väg jag valt, livet och kärleken på ön istället för tryggheten i Sverige.