Det var inte du

Fars Dag idag den 11 november. Jag läser inlägg på Facebook och Instagram om mina vänner och bekanta som firar sina fäder och papporna till deras egna barn. Alla säger att just deras pappa är bäst. Tänk att det finns så många lyckligt lottade barn därute, små som stora, barn till pappor som är närvarande, som finns vid sina söners och döttrars sida genom livets snåriga stigar. Det gör mig glad.

Var fanns du pappa, när jag som bäst behövde dig? När jag var liten och sjuk var det inte du som strök bort håret från min febersvettiga panna, det var inte du som läste högt för mig ur min favoritbok tills jag somnade. Var fanns du?

Det var inte du som sprang bakom och höll i pakethållaren på cykeln när jag lärde mig cykla och sedan släppte taget och jublade högt när jag cyklade själv, utan stöd. Det var inte du som läste läxorna med mig och kämpade när jag hade svårt för matematiken. Var var du pappa när jag hamnade snett i tonåren och som mest behövde dig? Det var inte du pappa som tog mig under armen och ledde mig fram till altaret då jag skulle gifta mig. Genom mitt vuxna livs berg och dalbana, var fanns du?

Första gången jag träffade dig var jag en vilsen fjortonåring. Sedan kom du och gick genom hela mitt vuxna liv. Ibland hördes du inte av på perioder av tio år. Nu när du blivit en gammal man med krum rygg och värk i kroppen, och kanske även i själen, har du försökt att upprätthålla en kontakt med mig. Men jag har faktiskt ingen lust. Du är inte min pappa, för var fanns du?

Jag firar heller inte mina barns far, för mina barn blev aldrig födda. Men om jag nu skulle fira Fars Dag, så är det min morfar Ragnar och min mammas vän Frendy som jag vill fira. Ni fanns alltid där för mig i den värld av kvinnor som jag växte upp i. Du morfar Ragnar som kunde kamma mitt hår i evigheters evighet för att du visste att jag älskade det som barn. Du, morfar, som klättrade upp i äppelträdet för att hämta ner vår katt Gnidde som satt högt däruppe på en gren bland äppelblommen och jag som gråtande stod nedanför och trodde att Gnidde aldrig mer skulle komma ner.  Och Frendy, du som tog mig till stallet varje lördag från att jag var i femårsåldern. Som engagerade dig i hela min uppväxt , fastän du inte var min riktiga pappa, tills du så tragiskt dog.

Det finns så många barn därute som inte har någon pappa. Barn som växer upp i dysfunktionella familjer. Jag önskar så att de kunde få ha en pappa som den ni gratulerar idag på sociala medier. Eller en manlig förebild som jag var lyckligt lottad att ha två stycken att stoltsera med. För ibland behöver en pappa inte vara den där pappan med blodsliga band.

Idag bakar jag en tårta i min fantasi. En tårta till mina ofödda barns far,  en tårta med texten Vi älskar dig pappa! 

 

 

 

4 reaktioner på ”Det var inte du

  1. Några tårar rinner för min kind när jag läser din fantastiska berättelse. Min underbara vän, jag smakar gärna en bit av din fina tårta. Älskar dig❤

    Gillad av 1 person

  2. Så gripande skrivet! Så ledsamt!
    Min pappa var närvarande men rätt mycket ego! Men också en väldigt varm och kärleksfull person, bullrig, skrattade mycket, kunde bli djävligt förbannad, hade dåligt tålamod med skrikiga barnbarn, men visade också dem sin kärlek!
    Mina barns pappor- en adoptivfar som blev psykiskt sjuk och inte orkade tänka på mer än en person= sig själv , avled demenssjuk för några år sedan och en ny, underbart omtänksam pappa, som kom in i deras liv när de var små men som avled efter 10 års fint liv tillsammans, det är papporna i mitt och mina barns liv- ingen fanns kvar att fira på fars dag! Tänkte inte ens på att det var fars dag…

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s