Oväder

Blixtarna avlöste varandra varannan minut och lyste upp vårt sovrum med sitt skarpa bländvita sken. Åskan mullrade dovt bortom bergen och sedan kom den närmare och närmare. Mullrandet övergick i kraftiga smällar precis utanför vårt fönster. Det var natt och ett häftigt regn vräkte ned från den kolsvarta himlen.

Jag steg upp från min varma säng då ovädret gjorde mig sömnlös och orolig och drog en morgonrock runt min nakna kropp. Jag ställde mig vid balkongdörren för att titta ut över staden och blixtarna. Då såg jag henne, min granne i huset mittemot. Hon hade gått ut på sin balkong och stod lutad med sin ena axel i dörröppningen. Inne i hennes lägenhet var det mörkt. Hon lystes upp i mörkret av blixtarnas sken. Det var hon och jag, resten av världen sov djupt i sina sängar. En känsla av samförstånd och samhörighet infann sig, trots att jag inte känner henne och skulle heller aldrig förmodligen känna igen henne om jag mötte henne på gatan. Plötsligt var hon borta och hennes balkongdörr stängd.

Åskan fortsatte med sitt mullrande och blixtarna dansade fram över himlavalvet. Regnet var ännu kraftigare än tidigare och hängde som en ridå utanför fönstret. Jag visste att någonstans i vårt hus kommer regnet att tränga in.  Jag gick tillbaka och kröp ner i sängen bredvid min man som sov djupt, oberörd av ovädrets framfart. Min sömn var orolig ända tills en av våra katter försiktigt hoppade upp i sängen, rädd för oljudet från åskan, rullade han ihop sig tätt intill mitt bröst och jag kunde känna hans lilla hjärta picka. Han kröp under täcket för att gömma sig för blixtarna. Och jag somnade lugnt bredvid mina två käraste vänner i livet, min man och min katt. Skådespelet utanför mitt fönster fortsatte till långt in på dagen då molnen luckrades upp och solen återigen kom fram och torkade upp de blöta gatorna med sina värmande strålar.

Men turisterna hann beklaga sig över de timmar som regnet gjorde anspråk på deras solstolar. Vad skulle de nu hitta på, det fanns ju inga köpcenter där de bodde och inga butiker att handla i. Och ingen bar att dränka sina sorger i. Det var tråkigt och grått och fult.

Jag hoppas att solen värmer även dessa stackars oroliga turistsjälar nu när den kommit fram och trängt undan regnet. Snart är turistsäsongen över för denna gång. Och regnet och stormen kommer återigen att komma på besök hit till ön. Under mina sömnlösa nätter kan det hända att jag kommer att stå vid balkongdörren i mitt sovrum och om min granne står på sin balkong kommer jag att vinka till henne. Precis som när jag vinkar till alla flygplan jag ser från vårt hus med turister som lämnar ön. Skillnaden är att min granne kommer inte att lämna ön, hon står där med sitt långa svarta hår och sin lilla vita lurviga hund, som en forntida grekisk gudinna i blixtarnas sken.

 

 

 

 

13 september, 2018 av Cindy 6 kommentarer