Kvinnan i fönstret

Julen är över och den gamla kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och tittar ut över det lilla torget i den lilla byn som ligger inbäddad i  bergen. Den gamla kvinnan har dragit fram sin pinnstol ända fram till fönstret då hennes ben och rygg inte tillåter henne att stå eller gå några längre stunder. Och katten, hennes enda följeslagare numera, sitter bredvid henne på fönsterbrädan.

De skådar ut över byns enda torg där invånarna tagit sig ut efter tre dagars julfirande. De skyndar fram och tillbaka över torget för att uträtta sina ärenden efter den långa julhelgen. De springer till kötthandlaren och till bagaren. En del stannar upp i kylan och tittar  på det vackra palmträdet som står mitt på torget och som fått julgransbelysning utefter sin stam. Kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och ser snöflingor sakta dala ned mot marken. Snöflingorna gnistrar likt diamanter då de virvlar runt i luften som i en dans, innan de landar mjukt på den våta marken och blir till ingenting.

Den gamla kvinnan lever på sina minnen och tänker på en jul för länge, länge sedan då hon och hennes man var  nygifta. Hon tänker på hur de dansade på samma torg en natt i månens sken tillsammans  med de gnistrande snöflingorna som lade sig i deras hår. Hon minns hur hennes man tog henne i sina armar och tryckte henne mot sitt bröst samtidigt som han viskade i hennes öra: Jag kommer aldrig att lämna dig min kära!

Nu har den gamla kvinnan varit änka och ensam i många, många år. Några barn välsignades de aldrig med. Åter en jul har passerat förbi i den gamla kvinnans liv. En jul då hon och hennes katt som vanligt sitter i fönstret och tittar ut över torget i den lilla, lilla bergsbyn. En gammal kvinna som ingen frågar efter längre. En gammal kvinna med alla hennes minnen,  ensam med sin katt.

Och året går mot sitt slut och kvinnan ber en stilla bön att hon ska få uppleva ett år till.  För trots sin ensamhet älskar hon livet. Hon gläds varje dag åt att få sitta i sitt fönster och titta på människorna i byn, titta på fåglarna och på byns herrelösa hundar och katter och alla barnen som leker och skrattar på torget. Barnens skratt som är så smittsamt att även den gamla kvinnan och till och med hennes katt börjar att skratta. Hon glädjer sig över solstrålarna som letar sig  in genom hennes fönster och värmer hennes skrynkliga hud. Hon glädjer sig åt regnet som strilar nerför hennes fönsterruta och får växtligheten att grönska.

Kvinnan tänker att hon är lyckligt lottad. Hon ser tillbaka på sitt liv och känner tacksamhet. Hon har upplevt flera krig, både andra världskriget då tyskarna brände och slaktade hela byar i Grekland samt det fruktansvärda inbördeskriget som tog alla hennes släktingars liv och hon själv var tvungen att fly, barfota och utan några ägodelar. ”Po po po”, säger hon för sig själv och tittar på katten. ”Nu tror jag bestämt att det är dags för en kopp kaffe och sluttänkt på de där hemska krigen!” Den gamla kvinnan reser sig sakta upp från stolen med krum rygg och går ut i köket där kaffedoften sprider sig, doften når hennes själ och virar sig som bomull därom. Hon är lycklig och tacksam. Och katten han verkar också lycklig då han spatserar ut i köket efter kvinnan med sin svans rakt upp.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s