Kärleken till en katt

Det var tisdagen den 21 november år 2017. Solen strålade från en klarblå himmel och värmde några novemberfrusna själar som kämpade på med sitt. Kämpade med sin äkta hälft som blivit gammal och skröplig och döv. Kämpade med sitt jobb som gav knappt 600€ per månad, mat på bordet men obetalda räkningar som lades på hög. Någon kämpade med sin tenta och någon annan kämpade för sitt liv på sjukhuset.

Siameskatten Freddy, han kämpade också för sitt liv. Och jag satt där framför brasan med honom. Han låg i sin korg inbäddad med fleecefiltar, då veterinären kvällen innan berättat att hans temperatur var alldeles för låg. Jag höll hans små kalla tassar i mina händer som vi brukade göra då han var frisk, tass i hand. Smekte hans vackra huvud och såg smärtan i hans blå ögon. Han andades snabbare och snabbare med munnen öppen. Och inget kunde jag göra mer än att finnas där bredvid honom för att ge honom kärlek och styrka att överleva det virus som satt sina klor i honom. Det virus som förändrade honom på mindre än en vecka.

Freddy, du förändrade våra liv då du kom hem till oss från hamnstaden Piraeus utanför Aten. Du var så liten och klen. Och halt. De sa att du hade ramlat ner från en stol och gjort illa ditt bakben, men att det skulle läka. Jag trodde aldrig du skulle överleva så liten och mager som du var. Du fick som kattunge sova i vårt sovrum så att jag kunde ha dig under uppsikt, du halta lilla kisse. Varje natt sov du på mitt huvud. Du trasslade in dina tassar i mitt hår, lade dig till rätta och spann högre än den värsta kattmotor jag någonsin hört. Efter några månader haltade du inte längre. Du lekte och for kors och tvärs både inomhus och utomhus. Du älskade alla och alla älskade dig.

När du var knappt ett år blev du pappa till tre ljuvliga siameskattungar. Ibland gick du till kattungarnas ”barnkammare” och lade dig där tillsammans med ungarnas mamma Sami och tvättade de små. Och ibland sov du där tillsammans med din lilla familj.

Du var Kungen i vårt hus. Du, Freddy bestämde över oss alla, katter som människor och hundar. Samtidigt som du kunde vara lite väl hård när du satte de andra katterna på plats var du också den som tog hand om oss alla på olika sätt.

Freddy älskade katt, du var högljudd och arrogant, humoristisk och omhändertagande, glad och lycklig tror jag. Men också full av hämnd om någon hade förnärmat dig eller gjort dig någon oförrätt. Den största egenskapen du hade var din känslighet och hur du kunde läsa av våra sinnesstämningar.

Din andhämtning blev snabbare och dina blå ögon var plötsligt vidöppna. Du jamade med ett läte jag aldrig hört tidigare och du ville ta dig ut från korgen och filtarna. Du drog ditt sista rosslande andetag i mina armar där jag halvlåg på golvet framför brasan med dig. Den soligaste dagen i november, då Jesus Kristus moder Maria firades här i staden,  Παναγία Μαρία. Och det har blivit tyst i vårt hus. Så oerhört tyst.

Freddy vi kommer aldrig att glömma dig och vi kommer alltid att älska dig!

R.I.P Freddy
10/2-2012 – 21/11-2017

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s