Reflektioner

Jag hade kommit tillbaka till Sverige efter att ha bott i Grekland i några år. Kommit tillbaka mot min vilja. Hur mycket vi än ville insåg vi att den ekonomiska krisen skulle äta upp oss med hull och hår, vi såg helt enkelt ingen annan utväg. Och då hade vi åtminstone en utväg, ett alternativ eller kalla det vad du vill, som många andra i Grekland inte hade. Att komma tillbaka till mitt gamla hemland för att jobba och spara pengar. Det kändes på något konstigt vis bra, trots att mitt hjärta grät.

Bland de första dagarna träffade jag dig. På byns kända konditori, samlingsplatsen, byns hjärta. Du pensionerade kvinna som jag alltid sett upp till trots att jag egentligen aldrig lärde känna dig. Men i ditt jobb var du professionell och du var en kollega med erfarenhet. Jag blev glad att se dig. Vi växlade några ord där i kön, ungefär som i den gamla låten ”Vad gör du nu för tiden”. När jag berättade för dig att jag bodde utomlands svarade du mig med orden ”Men vad du håller på”.

Vad du håller på… Vad betyder det egentligen? Vadå håller på? Vad menade du? Jag blev så förvånad över ditt svar att jag inte visste vad jag skulle säga så jag gjorde som jag blivit uppfostrad, log och fortsatte att vara trevlig. Du köpte två bakelser som du tog med dig. Det var ju helg. Och du skulle säkert brygga extra gott kaffe i perkulatorn och sedan bjuda din man på kaffe och bakelse i hemmets lugna och trygga vrå.

Två veckor senare befinner jag mig på samma konditori tillsammans med en väninna från huvudstaden. Vi sitter och njuter av vårt kaffe och goda hembakta bröd. Det är lördag och mycket gäster. Då kommer ni in och sätter er vid bordet bredvid oss. Ni är gamla vänner, eller jag kanske ska säga bekanta numera,  och vi har inte haft speciellt mycket kontakt då ni valde att fortsätta umgås med min före detta man efter vår skilsmässa. Det säger jag inget om, var och en gör sina egna val här i livet. Din man kommer fram och kramar om mig, det känns varmt och äkta. Han blir glad att se mig. Och det var ömsesidigt  Du kommer några steg efter tillsammans med en åldrad släkting som du ger all uppmärksamhet så att du ska slippa ta kontakt med mig. Men din nyfikenhet tar över. Du vare sig ser mig i ögonen eller sträcker fram handen för att hälsa. Faktiskt, du säger inte ens hej fastän det gått ganska många år sedan vi sågs sist. Det enda du säger med en bitsk ton, samtidigt som du fortsätter att koncentrera dig på din åldrade släkting är: ”Vad gör du  här?”

Jag kanske är obehaglig och skrämmande för att jag går min egen väg som inte är en upptrampad stig, kanske är jag hotfull då jag står på egna ben, för att jag inte finner mig i ett liv som är format efter normer och värderingar om hur man ska leva eller inte leva. Jag vet inte. Och var och en får tycka och tänka hur den vill. Men ibland träffar de små orden som spjutspetsar i hjärtat. Numera blir jag inte lika ledsen längre, ibland blir jag arg men för det mesta bara besviken på hur vi människor beter oss. Det finns många kommentarer jag har fått, många gliringar som kanske skulle uppfattas som roliga skämt över att jag var tillbaka i Sverige och om mitt nya hemlands ekonomiska kris. Människor som har trott sig veta allt om krisen i mitt nya hemland,människor som helt plötsligt är väldigt insatta i politik eller frågat mig om hur krisen kunnat uppstå. Människor som undrar varför vi inte kan grilla en katt som det finns så många av om det inte finns pengar till mat. Många av dessa människor har aldrig satt sin fot i Grekland. Och en del av dem har på sin höjd varit där i en eller två veckor på en all inclusive semester och har heller aldrig satt sig in i landets kultur, historia eller politik. Och en del kanske bara är nyfikna på landet och tror att jag kan svara på alla deras frågor om krisens uppkomst. Ett fåtal har visat ett genuint intresse av mitt nya hemland och satt sig in i både landets historia och politik, det är imponerande.

Efter min fjärde sommar i Sverige, märker jag dock att frågorna har stannat av. Och det är faktiskt ganska skönt. För helt ärligt, jag orkar inte svara på alla era frågor längre. Jag har valt att flytta till ett land för att leva ett liv i kärlek tillsammans med en man som betyder väldigt mycket för mig. Om morgondagen vet jag inte så mycket. Det jag vet är att vad som helst kan hända oavsett var i världen man bor och att det är viktigt att försöka leva sitt liv i sin egen sanning och inte för någon annans. Imorgon kan det vara försent. Jag har fått lära mig att se det lilla i det stora, för annars hade jag aldrig orkat ta mig igenom vardagen då pengar till mat och räkningar inte funnits. Jag har fått lära mig att man kan leva gott på böngrytor, spaghetti och tomatsås. Jag har gråtit och skrikit och varit rädd för framtiden. Men min tro på det goda och min kärlek har hjälpt mig över de svåra hinder som placerats i min väg. Det har inte varit lätt men det blir heller inte svårare än man själv gör det.

Olyckskorparna har suttit runt om i träden och sjungit sin sång. Men vem orkar lyssna på deras entoniga rädda kraxande i evighet? Jag lyssnar hellre till hjärtats sång och vårfåglarnas kvitter om en ljusare framtid. Till havets brus och vindarnas melodi som flyger fram genom bergens raviner. Trygghet skapar vi inte  genom att ha ett fast arbete och en pensionsförsäkring. Tryggheten formar du själv från ditt inre. Och vad som är trygghet för dig kanske inte  är trygghet för någon annan.

Många av er har visat mig genom era handlingar  hur mycket ni älskar mig och bryr er om mig. Ni har ställt upp och funnits där, en del av er fastän vi inte setts på flera år. Det mina vänner är sann vänskap! Ni betyder mycket för mig även om vi inte hörs av regelbundet. Jag vill tacka er utan att nämna några namn, ni vet vilka ni är, för att ni trott och tror på mig, för att ni finns där med en hjälpande hand och några uppmuntrande ord.  Jag älskar er!

Nu är jag hemma på min ö i Medelhavet igen. Hemma vid olivlundarna, katterna, värmen ,havet, bergen och framförallt hemma hos min stora kärlek och mitt hus. Det liv jag har valt har inte alltid varit lätt och jag vet att det fortfarande kommer att dyka upp svårigheter på min stig, men ni mina vänner hjälper till att bära mig fram på den väg jag valt, livet och kärleken på ön istället för tryggheten i Sverige.

 

Annonser

2 reaktioner på ”Reflektioner

  1. Fint skrivet Cindy! Följer dina steg och längtar till Kreta och Chania, där min son nu bor sen ett år. Vi träffades hastigt på kajen i april, där du gick med en svensk väninna!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s