Torpet

För ett par år sedan hade jag förmånen att få bo i ett torp som tillhör en hembygdsgård i hjärtat av Sverige. Skogen låg stor, inbjudande och grön alldeles bakom knuten. På gångavstånd fanns insjöar, ängar och en liten by med det man behöver, men inte mer.

Utanför mitt torp låg inte bara skogen utan en parkliknande trädgård med en örtagård och blommor i alla dess färger. Under de ljusa sommarkvällarna satt jag vid mitt köksbord och såg rådjuren komma och äta alldeles utanför mitt fönster. Ibland tillsammans med någon hare eller räven. Och jag visste att lodjuren smög omkring i skogskanten.

Jag vaknade av göken om morgonen och mitt kaffe intog jag på verandatrappan i solskenet. Hade jag en ledig dag grävde jag i rabatterna utan handskar för jag ville känna jorden på mina händer. Jag tog långa promenader i skogen på de mest fantastiska stigar och bara andades in livet. Skogen är min kyrka och min Gud. Så mycket andakt och så mycket ro finns där, alldeles gratis tankar du energi och känner hur alla dina depåer fylls på.

Varje dag kände jag tacksamhet över allt jag hade av det vackra och rofyllda trots en pågående kris i mitt nya hemland. En kris som mer eller mindre tvingade mig tillbaka till Sverige för att arbeta och spara pengar så att vi kunde ha mat på bordet under vintern. Torpet var en lisa för min själ och jag kommer alltid att vara tacksam till de inblandade personer som lät mig få låna det under två somrar.

Nu bor jag i ett litet brukssamhälle under tiden jag är här för att arbeta, ett samhälle där problemen växer för varje år. Kanske varje månad. Narkotikan flödar öppet, personrån är inget ovanligt, inte heller inbrott och stölder, ungdomar som driver omkring för att de inte har någon sysselsättning, äldre som inte vågar gå ut på kvällarna längre. Och jag längtar hem till min ö i Medelhavet. Längtan är starkare än någonsin. Det känns som om jag är en gäst i verkligheten, i likgiltighetens land. Till och med solen har gått i moln då de tunga grå regnmolnen hopar sig i horisonten. Men snart, snart får jag åka hem till mitt. Till saltstänkta stränder, ett turkosblått hav, kärlek och skratt, vin och sång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s