En del av livet är också döden

Du kom i svarta träningskläder för att leda ditt pass på gymmet. Jag tänkte att du passade väldigt bra i svart tillsammans med ditt långa, svarta hår som du idag hade utsläppt. Det kanske var på grund av att du hade håret utsläppt, som du aldrig annars brukar ha, som jag såg hur blankt det var, som svart glänsande silke, ditt hår som ramade in ditt vackra, något bleka ansikte.

Passet startade och allt var som vanligt, samma musik som du alltid spelar, samma program som du alltid kör,  men din entusiasm var större än vanligt och din röst var hög och klar. Efter dryga 50 minuter önskade du oss alla ”καλή εβδομάδα” (en bra vecka) som man önskar varandra här i Grekland varje ny vecka. Jag höll på att packa ihop mina saker och var på väg att lägga tillbaka hantlarna i korgen som står i ena hörnet av gymsalen då jag uppmärksammade att du dröjde dig kvar, de flesta deltagarna hade redan lämnat salen, när du kommer fram till mig och säger med ynklig röst: ”Cindy, jag har ont här!” och så pekade du på din högra skuldra. Jag började säga att jag gärna vill hjälpa dig med massage, men du avbröt mig och tittade på mig med dina stora mörka markerade ögon som jag anade tårades samtidigt som du sa: ”Har du inte hört?” Nej, vadå svarade jag och kände mig dum. ”Min mamma dog förra söndagen.”

Allt blev plötsligt klart för mig, inställda pass förra veckan, de svarta träningskläderna, hennes otroliga närvaro i passet med en skärpa jag aldrig sett hos henne tidigare, en vilja som kallas liv. Men vad säger man till en ung kvinna som precis förlorat sin mor? Jag kramade om henne och strök min hand över hennes silkeslena hår. Inga tårar föll från hennes vackra ögon men desto fler ord strömmade ur hennes mun. Hennes läppar formade ord efter ord till mig på engelska. Vi har aldrig pratat med varandra på engelska tidigare. Jag trodde att hon inte förstod engelska, då vi alltid talat grekiska, jag lite knaggligt och hon med en ängels tålamod, överseende med mina grammatiska felsägningar. Det var som om hon ville att jag skulle förstå allt hon ville berätta för mig. Hon berättade hur hennes pappa ringt henne mitt i natten då han vaknat av att hans fru kommit så nära honom och låg på ett sånt konstigt vis i sängen. Hon rörde inte på sig. Mary sprang ner till sina föräldrar som bor en våning ner och ringde ambulansen. ”Cindy, när jag kom in i sovrummet och såg min mamma förstod jag att hon var död!”

Vi stod nära varandra och Mary berättade och berättade. Det var en flod av ord som strömmade ur henne, som aldrig ville ta slut. Helt plötsligt stod vi på trottoaren utanför gymmet. Hur hade vi kommit dit? Höstsolens strålar letade sig fram till oss och jag såg tårarna glittra i hennes ögonvrår. Vi kramades ännu en gång och Mary kysste min kind. På fredag ses vi igen. På gymmet. Livet går vidare och du sa till mig att du ville inte vara hemma,  du ville jobba. Vardag och rutiner. Det är en del av vårat liv och ack så viktiga, både i sorgens tid och i glädjens. Livet och döden, hand i hand vandrar vi på stigen genom livet.

Solens strålar försvann senare under dagen bakom de grå molnen som kom rullande in över havet. Nu har de grå tunga molnen sänkt sig ner över staden med sitt regn som en stor blöt yllefilt. Blixtarna avlöser varandra och åskan mullrar dovt. Det är himlens alla änglar som gråter då en mamma lämnat jordelivet. ”Vartannat andetag är förlorat och en glänta har slocknat”, skrev Tranströmer så vackert om då en mor dör. Jag tänker, det är blixtarna som nu lyser upp alla gläntorna på jorden efter de förlorade mödrarna.

Förklaring: I Grekland vars religion är grekisk ortodox bär man svarta kläder för att visa sin sorg då en närstående dött. Detta gör man allt ifrån någon vecka till flera år. Begravningen sker inom 24 timmar. 40 dagar efter dödsfallet har man en minneshögstund i kyrkan, liknande begravningen, samt ytterligare en ett halvår efter och även en minnsehögstund på årsdagen av dödsfallet.

 

 

 

Annonser

Oväder

Blixtarna avlöste varandra varannan minut och lyste upp vårt sovrum med sitt skarpa bländvita sken. Åskan mullrade dovt bortom bergen och sedan kom den närmare och närmare. Mullrandet övergick i kraftiga smällar precis utanför vårt fönster. Det var natt och ett häftigt regn vräkte ned från den kolsvarta himlen.

Jag steg upp från min varma säng då ovädret gjorde mig sömnlös och orolig och drog en morgonrock runt min nakna kropp. Jag ställde mig vid balkongdörren för att titta ut över staden och blixtarna. Då såg jag henne, min granne i huset mittemot. Hon hade gått ut på sin balkong och stod lutad med sin ena axel i dörröppningen. Inne i hennes lägenhet var det mörkt. Hon lystes upp i mörkret av blixtarnas sken. Det var hon och jag, resten av världen sov djupt i sina sängar. En känsla av samförstånd och samhörighet infann sig, trots att jag inte känner henne och skulle heller aldrig förmodligen känna igen henne om jag mötte henne på gatan. Plötsligt var hon borta och hennes balkongdörr stängd.

Åskan fortsatte med sitt mullrande och blixtarna dansade fram över himlavalvet. Regnet var ännu kraftigare än tidigare och hängde som en ridå utanför fönstret. Jag visste att någonstans i vårt hus kommer regnet att tränga in.  Jag gick tillbaka och kröp ner i sängen bredvid min man som sov djupt, oberörd av ovädrets framfart. Min sömn var orolig ända tills en av våra katter försiktigt hoppade upp i sängen, rädd för oljudet från åskan, rullade han ihop sig tätt intill mitt bröst och jag kunde känna hans lilla hjärta picka. Han kröp under täcket för att gömma sig för blixtarna. Och jag somnade lugnt bredvid mina två käraste vänner i livet, min man och min katt. Skådespelet utanför mitt fönster fortsatte till långt in på dagen då molnen luckrades upp och solen återigen kom fram och torkade upp de blöta gatorna med sina värmande strålar.

Men turisterna hann beklaga sig över de timmar som regnet gjorde anspråk på deras solstolar. Vad skulle de nu hitta på, det fanns ju inga köpcenter där de bodde och inga butiker att handla i. Och ingen bar att dränka sina sorger i. Det var tråkigt och grått och fult.

Jag hoppas att solen värmer även dessa stackars oroliga turistsjälar nu när den kommit fram och trängt undan regnet. Snart är turistsäsongen över för denna gång. Och regnet och stormen kommer återigen att komma på besök hit till ön. Under mina sömnlösa nätter kan det hända att jag kommer att stå vid balkongdörren i mitt sovrum och om min granne står på sin balkong kommer jag att vinka till henne. Precis som när jag vinkar till alla flygplan jag ser från vårt hus med turister som lämnar ön. Skillnaden är att min granne kommer inte att lämna ön, hon står där med sitt långa svarta hår och sin lilla vita lurviga hund, som en forntida grekisk gudinna i blixtarnas sken.

 

 

 

 

Skönhet

”Med dina blonda slingor ser du minst sju år yngre ut,” sa den kvinnliga frisören. Jag skrattade och över mina läppar kom något ohörbart mumlande. Nästa gång ska jag svara vad jag egentligen tänker, funderade jag för mig själv.

För vad är det som gör att vi vill se yngre ut? Att vi inte är nöjda med den ålder vi faktiskt är i. Är det den förlorade ungdomen som smärtar oss? Eller alla unga, vackra retuscherade bilder på kvinnor och män som möter oss med sina bländvita leenden från de glassiga magasinen och de påkostade annonserna?  Är det renheten i den oskuldsfulla ungdomen vi saknar och strävar efter att åter försöka uppnå?  Eller att våra kroppar var smidigare och att vår hud var utan rynkor och sammetslen? Ofta hör jag mig själv säga till andra att de ser yngre ut än vad de i själva verket är. Och jag förbannar mig själv varje gång.

Är vi så rädda för att åldras och sedan dö? Ser vi bara skönheten i de unga och vackra människorna och blundar för skönheten i den åldrande kvinnans eller mannens liv, där vi kan se livets spår i ansiktets fåror och den lite lösa huden som blivit ett nummer för stor för skelettet den hänger på?

En del av oss köper oss lite ungdom då vi beställer tid på kliniken för att fylla ut rynkor, lyfta brösten som ramlat ner efter att våra barn sugit i sig livets nektar från dem, skär i huden, lägger in implantat, bleker tänder och tar bort den så kallade generande hårväxten. För alla vill vi vara sammetslena och släta. Det kanske är lycka för en del av oss.

I årtusenden har människan smyckat sig på olika sätt i olika kulturer. För att det handlar om riter, traditioner och för att vi vill se vackra ut. Vi klär upp oss och vi klär ut oss. Men tänk om vi kunde se skönheten och det vackra i varje ålder? Att vi kunde lära oss att älska de spår som livet givit våra ansikten och kroppar.

En del säger att skönheten kommer inifrån.  Är det så? Eller är det kanske upp till betraktaren att avgöra? Skönheten speglar sig i livets spegel. Ögonen. Ögonen som kan röja din själs nakna sårbarhet.

Vad väljer jag att just idag tolka som skönhet? Är det de där rynkorna kring ögonen jag ser då jag möter min spegelbild eller lockarna i nacken på det lilla barnet? Är det kärleken till mina nära och kära som blir till skönhet i mina ögon idag eller kanske det azurblå havet med sina krusiga vågor? Vi väljer vad som är det vackra. Idag och imorgon. Och det finns inget som är rätt eller fel eller utesluter det ena eller andra. 

   

Brevet till dig, min vän

Det här brevet är till dig, du som en gång var min allra bästa vän. Ett brev som jag skulle ha skrivit för länge sedan. Ibland behöver dock saker få ta tid. För att liksom mogna, som ett fylligt vin.

Det var jag som bröt kontakten. Och jag skäms över det. Att jag bara ”tog bort” dig ur mitt liv. Kalla mig konflikträdd eller till och med feg kanske. Jag var besviken över var vi hamnat och hur du uttryckte dig till mig. Nu i efterhand tror jag att vi hade kunnat löst det. Om jag hade kunnat uttrycka vad jag kände och hur ledsen jag var.  Men just då kunde jag inte det. Därför att jag var rädd för att du inte skulle förstå.

Jag har skrivit otaliga brev till dig, som jag skrynklat ihop till en liten boll och kastat över skrivbordet. Skrivbordet som står i ett av rummen i mitt smutsvita hus på ön i Medelhavet. Där cikadornas kakafoni ibland är så påtaglig och hög att du nästan får huvudvärk. Där hundarna skäller i grannskapet och tupparna gal på avstånd. Och du, min kära vän, fattas mig.

Flera år har passerat sedan vi sågs. Sedan vi pratat med varandra. Flera år. Och jag har tänkt på dig varje dag. Den färgsprakande och positiva person du är, ditt klingande skratt, du min vän så fylld av glädje och liv. Och en del av dig fylld med sorg. Varje dag, min kära, har du funnits med mig, varje dag.

Ibland väljer vi fel ord. Ord blir till negativa pilar som borrar sig in i ditt hjärta, kanske till och med in i din själ. Vi vräker ur oss ord hela tiden. I tal och i skrift. Mina ord till dig var slut. Vad skulle mina ord bestå av? Jag var tom.

En gång fick jag ett hjärta av dig med texten ”Gör som havet, våga”. Hjärtat sitter på en av de vita stenväggarna i huset, jag ser det varje dag och tänker att jag kanske är lite modig. Tänker att jag är rädd för allt, men trots rädslan inom mig beslutar jag att göra saker i alla fall. Det är kanske det som är mod? Modet att nu skriva till dig, trots mina rädslor.

Solen håller på att gå ned, snart färgar den himlen i alla palettens pastellfärger. Eller ikväll blir himlen kanske sådär riktigt röd, som kärlekens färg. Kärleken till en vän.

 

 

 

 

Längtan

…. som jag längtar efter att sakta få promenera arm i arm med dig min älskade.  På den plats som jag numera kallar mitt hem. Gata upp och gata ner, nyfiket hitta gränder som vi kanske aldrig tidigare upptäckt.  Ta in alla dofterna, lyssna till det högljudda språket, känna värmen som bildar små pärlor av svett på min hud, se svalorna som dansar fram ovan hustaken i jakt på föda, bli bländad av solen som speglar sig i dina ögon då du leende ser på mig. Som bara du ser mig, innanför mitt skal där min nakna själ sträcker ut en hand som du fångar i din. Likt en skör skatt håller du den, varsamt och ömt. 

När vi promenerat oss trötta och dagens ljus går över i skymning, då hittar vi en taverna vid havet där vi sätter oss ned. Vi väljer en plats där de blåmålade stolarna står direkt på stranden. Det är så nära strandkanten att vågorna nästan kittlar våra trötta fötter. Vi ser himlen färgas röd av solen som ljudlöst försvinner ner bortom horisonten. En orkester av cikador ackompanjeras av vågornas stilla kluckande. En naturorkester bara för oss. Vi sippar på vår kalla retsina och lyssnar till havets och cikadornas alla nyanser. Vi behöver inga ord. Vi behöver bara varandra.  

 

Kvinnan i fönstret

Julen är över och den gamla kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och tittar ut över det lilla torget i den lilla byn som ligger inbäddad i  bergen. Den gamla kvinnan har dragit fram sin pinnstol ända fram till fönstret då hennes ben och rygg inte tillåter henne att stå eller gå några längre stunder. Och katten, hennes enda följeslagare numera, sitter bredvid henne på fönsterbrädan.

De skådar ut över byns enda torg där invånarna tagit sig ut efter tre dagars julfirande. De skyndar fram och tillbaka över torget för att uträtta sina ärenden efter den långa julhelgen. De springer till kötthandlaren och till bagaren. En del stannar upp i kylan och tittar  på det vackra palmträdet som står mitt på torget och som fått julgransbelysning utefter sin stam. Kvinnan och hennes katt sitter i fönstret och ser snöflingor sakta dala ned mot marken. Snöflingorna gnistrar likt diamanter då de virvlar runt i luften som i en dans, innan de landar mjukt på den våta marken och blir till ingenting.

Den gamla kvinnan lever på sina minnen och tänker på en jul för länge, länge sedan då hon och hennes man var  nygifta. Hon tänker på hur de dansade på samma torg en natt i månens sken tillsammans  med de gnistrande snöflingorna som lade sig i deras hår. Hon minns hur hennes man tog henne i sina armar och tryckte henne mot sitt bröst samtidigt som han viskade i hennes öra: Jag kommer aldrig att lämna dig min kära!

Nu har den gamla kvinnan varit änka och ensam i många, många år. Några barn välsignades de aldrig med. Åter en jul har passerat förbi i den gamla kvinnans liv. En jul då hon och hennes katt som vanligt sitter i fönstret och tittar ut över torget i den lilla, lilla bergsbyn. En gammal kvinna som ingen frågar efter längre. En gammal kvinna med alla hennes minnen,  ensam med sin katt.

Och året går mot sitt slut och kvinnan ber en stilla bön att hon ska få uppleva ett år till.  För trots sin ensamhet älskar hon livet. Hon gläds varje dag åt att få sitta i sitt fönster och titta på människorna i byn, titta på fåglarna och på byns herrelösa hundar och katter och alla barnen som leker och skrattar på torget. Barnens skratt som är så smittsamt att även den gamla kvinnan och till och med hennes katt börjar att skratta. Hon glädjer sig över solstrålarna som letar sig  in genom hennes fönster och värmer hennes skrynkliga hud. Hon glädjer sig åt regnet som strilar nerför hennes fönsterruta och får växtligheten att grönska.

Kvinnan tänker att hon är lyckligt lottad. Hon ser tillbaka på sitt liv och känner tacksamhet. Hon har upplevt flera krig, både andra världskriget då tyskarna brände och slaktade hela byar i Grekland samt det fruktansvärda inbördeskriget som tog alla hennes släktingars liv och hon själv var tvungen att fly, barfota och utan några ägodelar. ”Po po po”, säger hon för sig själv och tittar på katten. ”Nu tror jag bestämt att det är dags för en kopp kaffe och sluttänkt på de där hemska krigen!” Den gamla kvinnan reser sig sakta upp från stolen med krum rygg och går ut i köket där kaffedoften sprider sig, doften når hennes själ och virar sig som bomull därom. Hon är lycklig och tacksam. Och katten han verkar också lycklig då han spatserar ut i köket efter kvinnan med sin svans rakt upp.

 

 

Kärleken till en katt

Det var tisdagen den 21 november år 2017. Solen strålade från en klarblå himmel och värmde några novemberfrusna själar som kämpade på med sitt. Kämpade med sin äkta hälft som blivit gammal och skröplig och döv. Kämpade med sitt jobb som gav knappt 600€ per månad, mat på bordet men obetalda räkningar som lades på hög. Någon kämpade med sin tenta och någon annan kämpade för sitt liv på sjukhuset.

Siameskatten Freddy, han kämpade också för sitt liv. Och jag satt där framför brasan med honom. Han låg i sin korg inbäddad med fleecefiltar, då veterinären kvällen innan berättat att hans temperatur var alldeles för låg. Jag höll hans små kalla tassar i mina händer som vi brukade göra då han var frisk, tass i hand. Smekte hans vackra huvud och såg smärtan i hans blå ögon. Han andades snabbare och snabbare med munnen öppen. Och inget kunde jag göra mer än att finnas där bredvid honom för att ge honom kärlek och styrka att överleva det virus som satt sina klor i honom. Det virus som förändrade honom på mindre än en vecka.

Freddy, du förändrade våra liv då du kom hem till oss från hamnstaden Piraeus utanför Aten. Du var så liten och klen. Och halt. De sa att du hade ramlat ner från en stol och gjort illa ditt bakben, men att det skulle läka. Jag trodde aldrig du skulle överleva så liten och mager som du var. Du fick som kattunge sova i vårt sovrum så att jag kunde ha dig under uppsikt, du halta lilla kisse. Varje natt sov du på mitt huvud. Du trasslade in dina tassar i mitt hår, lade dig till rätta och spann högre än den värsta kattmotor jag någonsin hört. Efter några månader haltade du inte längre. Du lekte och for kors och tvärs både inomhus och utomhus. Du älskade alla och alla älskade dig.

När du var knappt ett år blev du pappa till tre ljuvliga siameskattungar. Ibland gick du till kattungarnas ”barnkammare” och lade dig där tillsammans med ungarnas mamma Sami och tvättade de små. Och ibland sov du där tillsammans med din lilla familj.

Du var Kungen i vårt hus. Du, Freddy bestämde över oss alla, katter som människor och hundar. Samtidigt som du kunde vara lite väl hård när du satte de andra katterna på plats var du också den som tog hand om oss alla på olika sätt.

Freddy älskade katt, du var högljudd och arrogant, humoristisk och omhändertagande, glad och lycklig tror jag. Men också full av hämnd om någon hade förnärmat dig eller gjort dig någon oförrätt. Den största egenskapen du hade var din känslighet och hur du kunde läsa av våra sinnesstämningar.

Din andhämtning blev snabbare och dina blå ögon var plötsligt vidöppna. Du jamade med ett läte jag aldrig hört tidigare och du ville ta dig ut från korgen och filtarna. Du drog ditt sista rosslande andetag i mina armar där jag halvlåg på golvet framför brasan med dig. Den soligaste dagen i november, då Jesus Kristus moder Maria firades här i staden,  Παναγία Μαρία. Och det har blivit tyst i vårt hus. Så oerhört tyst.

Freddy vi kommer aldrig att glömma dig och vi kommer alltid att älska dig!

R.I.P Freddy
10/2-2012 – 21/11-2017